Skamkänslor hindrar många från att söka sig till socialtjänstens stödgrupper för barn. Men det finns sätt att sänka trösklarna, visar Maria Svenssons licentiatavhandling.
Fakta: Maria Svensson
Gör: Socionom, utvecklingssekreterare i Lunds kommun och doktorand vid Socialhögskolan, Lunds universitet.
Aktuell med: Licentiatavhandlingen Socialtjänstens stödgrupper för barn – En lätt tillgänglig insats?
Trots att insatserna ofta har låga trösklar och inte behöver föregås av en utredning eller remiss finns det flera hinder för barnens deltagande. Vilka är de tydligaste?
– Stigmatisering och skamkänslor. Föräldrarna känner ofta skam inför sin egen eller en partners problematik vilket gör att de drar sig för att prata om det över huvud taget. De flesta människor vill inte heller ringa socialtjänsten och berätta om problem i familjen. Dels är man rädd, eftersom socialtjänsten har möjlighet att göra tvångsingripanden, dels förknippar många socialtjänsten med stor utsatthet vilket man kanske inte identifierar sig med. Även om jag intervjuade barn och föräldrar som berättade om kokainmissbruk och våld i hemmet så ansåg de inte att de var målgrupp för socialtjänstens insatser, utan såg sig som ”vanliga familjer”.
Hur kan man komma runt det?
– En viktig sak för barn och ungdomar jag pratade med var att de gavs möjlighet att prova på att delta under två, tre tillfällen innan de bestämde sig för att vara med. När de då träffade andra som hade det på samma sätt, men som också var ”vanliga”, förstod de att verksamheten var något för dem.
Hur jobbar gruppledarna du intervjuat för att minska deltagarnas skam?
– De använder bland annat strategier för att distansera sig geografiskt från socialtjänsten, och bedriver verksamheten på en mer neutral plats i samhället. De allra flesta har också valt metaforiska namn på sina verksamheter, som Trappan, Fjärilen eller Maskrosen, i stället för något i stil med Barn i missbruk. Självklart är också bemötandet viktigt. Man uttrycker empati och försöker att tona ner fokus på förälderns problem och pratar i stället mer om vad barnet behöver. Det är också vanligt att på olika sätt visa barnet att det är många andra som har det likadant hemma, till exempel genom att alla som tidigare deltagit har fått sätta upp en knappnål eller sin avmålade hand på väggen.
Vad krävs för att fler ska kunna ta del av den här sortens tidiga insatser?
– Socialtjänsten behöver jobba mycket mer med att regelbundet synliggöra vilket stöd som finns och för vem. Det är också viktigt att man etablerar och underhåller nätverk med andra och arbetar mer utåtriktat och proaktivt.
