”Det primära är att häva svälten.” Det säger Johan Stenlund, kurator på BUP. Här berättar han, tillsammans med kuratorskollegorna Salome Kabengano och Linda Norelius, hur de inom sina respektive verksamheter jobbar för att hjälpa personer med npf som också har ätstörning.
Johan Stenlund, kurator på Barn och ungdomspsykiatriska mottagningen (BUP) i Skellefteå
Johan Stenlund. Foto: Privat
– Det är vanligt med samsjuklighet bland de barn och ungdomar som kommer till oss. Att många av dem är i svält och kognitivt påverkade av detta, gör också att det ibland kan väckas frågor kring autism även när det gäller dem som inte har någon diagnos. Ofta kan svältpåverkan vara så stark att man blir mer ”fyrkantig” i sitt tänkande och blir så låst av tankarna på mat och ätande att man tappar det sociala. Det är ju dock inte läge att göra en utredning i det skedet.
Ser ätstörningsbehandlingen annorlunda ut för dem som har NPF?
– När en person har en ätstörning av allvarlig grad är det primära att häva svälten. Det trumfar all annan behandling. Vi utgår ifrån individen och ser vad den har för behov. Grundläggande är att man ska försöka att hitta tillbaka till det ätande som varit normalt för en själv, även om det – som för många med autism – är väldigt selektivt.
LÄS OCKSÅ >>> Unga med ätstörningar allt vanligare inom ungdomspsykiatrin
– Tydlighet och struktur är alltid viktigt i en ätstörningsbehandling, men om man har en adhd-diagnos och en ätstörning blir strukturen ännu viktigare. Det gäller att få stödet runt omkring att fungera.
Hur gör ni det?
– Föräldrarna har ett stort ansvar för att styra upp struktur i vardagen och vi jobbar tätt emot dem. Enligt manualen för familjebehandling ska man ha en måltidssession där familjen kommer till mottagningen och äter en måltid tillsammans, för att vi ska se hur kommunikationen och relationerna funkar vid måltiden och kunna ge tips och råd utifrån det. Detta ska vi börja med inom kort. Vi försöker också alltid att hitta samarbeten med skolan för att få till stöd i de matsituationer som är på skoltid.
Salome Kabengano, skolkurator på Helenelundsskolan i Sollentuna
Salome Kabengano. Foto: Privat
– Vi har inte som skola satt oss ner och diskuterat hur vi ska hantera den här frågan specifikt, men vi gör ändå förebyggande insatser i vårt dagliga arbete. När det gäller elever med NPF tittar vi på deras behov i helhet och gör anpassningar efter varje individ.
Hur då?
– Elever som man misstänker håller på att utveckla en ätstörning eller har en ätstörning kan till exempel ha önskekost. Sedan våren 2023 behöver man inte ett läkarintyg för det. Vi tar hänsyn till den enskilda elevens situation och vill inte alltid vänta på utlåtanden från BUMM eller BUP, utan jobba så förebyggande som möjligt.
LÄS OCKSÅ >>> Han har följt ätstörningsvården i 35 år – ger både ris och ros
– Matsalens stimuli kan utgöra ett hinder i ätandet. Själva övergången kan vara påfrestande, eller att man inte vet var man ska sitta. I vissa fall hämtar vi därför matlådor från matsalen så får eleven sitta i ett eget rum, oftast med någon i skolpersonalen.
Vilka samarbetar du med kring de här frågorna?
– Skolpsykologen har varit här och föreläst. Sedan har vi olika professioner på skolan som bidrar med sina kunskaper, till exempel skolsköterskan. I min roll som kurator ska jag jobba förebyggande och främjande. Inför ett kommande föräldramöte har jag till exempel tänkt att gå runt i matsalen och fota elevernas mat. Man kommer inte att kunna identifiera vems tallrik det är, men det är viktigt för föräldrarna att veta hur deras barn äter.
– Jag jobbar på en resursstark skola med handlingskraftiga föräldrar. De söker vård och stöd, bara problemen fångas upp. Ibland hör vården också av sig och berättar att de har en av våra elever under behandling, för att höra hur vi kan samarbeta.
Linda Norelius, kurator på Capio Ätstörningscenter Varberg
Linda Norelius. Foto: Privat
– Vi bedriver heldygnsvård och tar emot patienter på remiss från hela Sverige. Vi har dels en familjeverksamhet, dels verksamhet där vi jobbar med patienter från 18 år och uppåt. Många av våra patienter har både ätstörning och NPF och vi anpassar vårt behandlingsupplägg om det finns andra svårigheter än ätstörning.
Hur gör ni det?
– I behandlingen av personer med NPF behöver vi tänka extra mycket på att vara konkreta. De uppgifter patienten jobbar med ska vara tydliga och begripliga. Det är förstås alltid viktigt, men ännu mer så när man har NPF. Personalen kan också behöva stötta upp mer kring de vardagliga delarna av tillvaron, som inte har med ätande att göra.
LÄS OCKSÅ >>> ”Personer som har NPF är mycket mer utsatta för att få ett mer långsiktigt och allvarligt sjukdomsförlopp”
– När det gäller patientens förhållande till mat behöver vi göra en noggrann kartläggning och bedömning av vad som ingår i ätstörningen och vad som har att göra med sensoriska svårigheter som man kan ha när man har NPF. Vi har inte anpassat lokalerna på något särskilt sätt, men i vissa fall får man till exempel en egen whiteboardtavla och hjälp med att lägga upp vad som ska hända under dagen och veckan.
Hur samverkar ni med andra instanser kring dessa patienter?
– Vi jobbar alltid mot den remitterande enheten och stämmer av regelbundet. Ibland behöver vi ha SIP-möten för att det ska bli bra när patienten kommer tillbaka till sin hemmiljö. Det kan vara flera typer av stöd som behöver kopplas in. Ibland behöver man till exempel ansöka om stödinsatser via LSS, och då är det den remitterande enheten som ska ta hand om den frågan.
