Att bli tagen av polisen är inte alltid någon stor grej för de unga, enligt fältassistenterna Johanna och Adam. Men om någon är motiverad att sluta måste stödet finnas där, och det snabbt.
Fältassistenterna ser flera möjliga orsaker till att ungdomarna fortsätter med narkotikan, trots insatserna. En kan vara att de befinner sig i en livssituation där de känner sig pressade av vänner och säljare att fortsätta. En annan har med inställning att göra: det har brett ut sig en mycket liberal attityd till droger, och den gäller inte bara dem som har ett etablerat bruk.
Den är dock inte unik för ungdomarna, påpekar Adam Gustafsson, utan speglar en bredare samhällssyn som också påverkar myndigheter.
– Jag tänker att ringa narkotikabrott kanske inte prioriteras och hanteras som lika allvarligt på socialtjänsten i dag som det gjorde för femton år sedan. Vi var på en föreläsning nyligen med en person som tidigare jobbat på utredning i socialtjänsten och som berättade att man förr alltid inledde en utredning vid ringa narkotikabrott. Så är det inte längre, enligt hennes uppfattning.
Så hur borde samhället svara på de unga som döms för ringa narkotikabrott?
– De behöver framför allt mycket stöd. Med bara urinproverna kommer man inte långt, säger Johanna Håkansson.
– Det krävs ett helhetstag kring skola, fritid, hem. Det räcker inte med en liten insats. Man måste ta det på större allvar, och sätta in insatser när ungdomen är motiverad.
LÄS OCKSÅ >>> Ris eller ros till svensk narkotikapolitik – nytt forskningsprojekt ska ge svaren
Både Adam Gustafsson och Johanna Håkansson lyfter fram föräldrarnas viktiga roll. Också de behöver stödinsatser för att kunna hantera det barn som brukar narkotika och kanske också har dömts för det. I den ålderskategori som de arbetar med finns familj och skola där som potentiella resurser. Svårare är det några år senare, när den unga vuxna kanske har hoppat av skolan och flyttat hemifrån. I den åldern kan också det sociala stödet vara borta.
– Vi ska ju egentligen inte jobba med personer i den åldern, men vi har kontakt med några som har varit våra ungdomar men som nu är kring tjugo, kanske. Det är svårt att släppa dem, berättar Johanna Håkansson.
De här personerna är utlämnade till att söka hjälp på egen hand, konstaterar de. Där blir de lätt ensamma, och fältassistenterna är kanske den enda kontakt som de talar med.
– Det är lite som att man går från att vara intressant för oss till att man blir mer intressant för polisen. Och då tror jag att vi känner lite att – okej, då ska vi i alla fall vara några som de kan vända sig till och som kan stötta dem, så att allt inte är bränt.
De behöver definitivt mer stödinsatser, tycker fältassistenterna. Inte minst för att det ska finnas någon där den dag som de plötsligt bestämmer sig för att söka hjälp. Annars kan de snabbt ändra sig, säger Adam Gustafsson.
– Om man pratar om narkotika så är så viktigt att man slår på stora trumman så fort man får lillfingret. Man kan inte svara: ”Kul, då ses vi om tre veckor igen”, utan det ska vara: ”Okej, du är motiverad nu – då kör vi.”
