”De stora kuggarna: skola, polis, socialtjänst, hälso- och sjukvård, måste samarbeta”. Det säger socialsekreteraren Maria Höög. Här delar hon och psykologen Ulf Calvert, samt psykoterapeuten Jon Söderberg, sina tankar om vad som behöver komma till för att få förövare i nära relation att upphöra med våldet.
Karin Persson
Reporter
31 maj 2023
Gettyimages
Bild
31 maj 2023
Ulf Calvert, legitimerad psykolog på Manscentrum och telefonlinjen Välj att sluta
Varje dag ringer omkring åtta personer till den nationella telefonlinjen Välj att sluta. Hälften av dem är själva våldsutövare, resten är utsatta, anhöriga eller professionella som behöver vägledning. Sedan linjen öppnade 2019 har 2 500 samtal inkommit och ungefär 1 300 personer skickats vidare till behandling.
– Ett samtal kan vara i upp till en halvtimme. Vi brukar kalla det för ett första steg mot ett liv utan våld. Ofta är det första gången man pratar om sina bekymmer utanför familjen. Det kräver en del att våga ta sig till behandling, och vårt mål är att möta, informera och hänvisa våldsutövarna till behandling i deras hemkommuner. Förhoppningen är att de direkt efter samtalet ska ta kontakt med en behandlingsinstitution, antingen socialtjänst eller en frivilligorganisation. Det går inte alltid omedelbart, ibland ringer de flera gånger för att få motivation och kraft nog att söka hjälp.
Att våldsutövaren tagit kontakt självmant torde vara ett lovande första steg?
– Ja, man behöver ha ett uns av motivation till förändring. Många våldsutövare slår ifrån sig helt. Den värsta gruppen, där det våldsamma beteendet är frekvent, når vi aldrig.
Vad ser du behöver förbättras för att fler ska få hjälp?
– Allt kan utvecklas till det bättre. Våld i nära relationer är ett jättestort problem och vi måste göra många olika insatser. Det här är en länk i kedjan. Det är väldigt viktigt att vi börjar rikta in oss mer mot våldsutövare, vi vet att även om kvinnor och barn flyr så behöver våldsutövarna hjälp, för de kommer att upprepa sitt beteende.
Ulf Calvert säger att behandlingsmöjligheterna varierar mycket beroende på var i landet man bor. I vissa större städer finns gott om behandlingstillfällen, medan det i många små kommuner är få som är utbildade för och har erfarenhet av att jobba med våldsutövare.
– Det är socialtjänsten som ska handskas med det här och de har mycket på sitt bord. De är väldigt vana vid att jobba med utsatta och är bra på det, men att jobba med våldsutövare kan vara ett ganska stort steg för många.
LÄS OCKSÅ >>> Kommunerna ska stötta förövare i nära relationer till förändring – men vet de hur?
Maria Höög, socialsekreterare i Degerfors kommun
Sedan socialtjänstens ansvar för våldsutövare i nära relationer förtydligades i socialtjänstlagen för snart två år sedan har Degerfors kommun bedrivit ett utvecklingsarbete på området.
– Just nu jobbar vi febrilt med att utveckla arbetet med våldsutövare. Vi samarbetar med representanter från Karlskoga kommun i en gemensam styrgrupp, där vi med stöd från bland annat regionen och länsstyrelsen, och med inspiration från andra kommuners arbete på området, har tagit fram en struktur för vårt stöd till våldsutövare.
Hur ser den ut?
– Om vi har en våldsutövare som vill ha hjälp ska vi först göra en utredning för att se vilka insatser som kan bli aktuella. Det kan bland annat handla om stödsamtal med utgångspunkt i våldets mekanismer eller stöd kring missbruk eller ekonomi, men kan också vara praktisk hjälp med exempelvis boende. Vi har också utbildat oss i en särskild insats för yngre personer. Utgångspunkten kommer att vara personens egen mottaglighet och förändringsbenägenhet.
Hur går det hittills?
– Än så länge har vi inte hittat någon våldsutövare som tackat ja till att söka stöd hos oss. Vår utmaning är att utveckla hur vi upptäcker dem som utövar våld och hur vi motiverar dem att komma till oss på socialtjänsten. Vi behöver bli bättre på att ställa frågor om våld, både om utsatthet och om utövande, till personer som kommer på nybesök inom de olika verksamheterna. Det arbetet har precis kommit i gång.
Vad behöver hända för att våldet i nära relationer ska minska?
– Fler måste ta ansvar i frågan. Vi behöver verkligen hjälpas åt, hela samhället. De stora kuggarna: skola, polis, socialtjänst, hälso- och sjukvård, måste samarbeta med upptäckten, identifieringen, det motiverande arbetet. Även allmänheten behöver engagera sig. Den sociala responsen är oerhört viktig, att vi vågar agera och visar att våld inte hör hemma i vårt samhälle.
LÄS OCKSÅ >>> Kuratorn Mikael om arbetet med våldsutövare: ”Måste tänka att personen är mer än våld”
Jon Söderberg, socionom, legitimerad psykoterapeut och polisstuderande
Jon Söderberg har lång erfarenhet av att på olika sätt arbeta med våldsutövare, dels inom Statens institutionsstyrelse, Sis, dels som programledare i Kriminalvården, där han under 17 år arbetade kliniskt med klienter dömda för våld i nära relationer, sexuellt våld och hedersrelaterat våld.
Vad är viktigast under behandlingen av våldsutövare?
– Det korta svaret är att man behöver jobba med klienternas ansvarstagande och relationsskapande. Grunden är att klienten måste ta ansvar för sina handlingar och inte hamna i förnekelse eller skambelägga den utsatta. Under behandlingen dissekerar man ofta våldshändelsen i detalj: tankar, känslor, handlingar, kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser. Man jobbar mycket med att klienten ska få nya strategier för att kunna hantera liknande situationer igen. Mycket handlar också om att försöka förstå mekanismerna bakom våldet. Om man tittar bakåt ett år från en våldshändelse brukar man till exempel ofta kunna hitta återkommande mönster för när våldet uppstår.
Hur skulle man kunna fånga upp fler, innan de faktiskt tar till våld?
– Många som utövar våld har problem med psykisk ohälsa, och har ofta haft det under en längre tid. De söker kanske vård på grund av ångest eller depression, men väldigt få berättar att de är på väg eller har begått våld mot en närstående. Jag har själv jobbat inom öppenvårdspsykiatrin och frågor om våld ställdes inte som en rutin. Det tror jag att man skulle kunna jobba mycket mer med.
– För personer med oönskad sexualitet finns ju hjälplinjen Preventell, som man kan kontakta anonymt. Jag tror att samhället skulle kunna tjäna mycket på att ha något liknande för personer som märker att de är på väg att närma sig en punkt där de kommer att ta till våld.
Jon Söderberg tycker också att det behövs fler instanser som kan fånga upp våldsdömda efter att domen verkställts.
– Klienten sitter av sin tid på anstalt och går kanske vidare till frivården. Därefter är det helt upp till klienten själv att jobba med sitt beteende och sin livssituation.
VILL DU PRENUMERERA? >>> Här finner du all information
Läs mer
Läs även
”Vi hittar lösningar, även om det kan kännas tufft”
Socionomen Oskar Konradsson valde det småskaliga framför Umeå. &quo...
Socialtjänstministern: ”Det ser väldigt ojämlikt ut”
Var du bor avgör vilken typ av stöd du kan få. Så ska det inte vara...
Glesbygdens socialtjänst tvingas vara kreativ
Flera utmaningar att hantera: Personalbrist, risk för jäv, långa av...
Panelen: Så ser vi till att intagna får den behandling de behöver
"Vi har en hundraprocentig måluppfyllelse på vår kapacitetsökn...