Att använda medling som en läkande metod i samband med sexualbrott är problematiskt och kan vara förödande för den som utsatts för brottet. Det skriver psykoterapeuterna Monica Hartzell och Siamak Noroozy i en debattartikel.
I Socionomen 1/23 intervjuas personer som arbetar med medling. De beklagar att arbetssättet är så föga utbrett i Sverige.
Vårt fokus och vår yrkesgärning har under flera decennier varit inriktat på sexuella övergrepp och våld, då främst från de utsattas perspektiv. I samband med det har vi även kommit i kontakt med användandet av medling. Det är när det gäller sexualbrott som vi vill problematisera medling och lyfta komplexiteten i det relationella trauma som sexuella övergrepp medför.
Förutom i Brås handbok och förarbetena till lagen finns flera forskare som uttryckt tveksamhet till medling särskilt när det gäller allvarliga brott. Vi väljer att citera Christian Diesen: ” En grundläggande förutsättning för att medling ska kunna lyckas är att förövaren inte bara har erkänt brottet utan också är beredd att ta på sig ansvaret för sina handlingar (vilket vanligen också är förknippat med en ärlig ånger). I många fall kan inte dessa förutsättningar uppfyllas, antingen beroende på att förövaren inte är mogen för medling eller på att brottsoffret (eller dess anhöriga) inte vill”. Han hävdar för övrigt att brottsoffret aldrig ska övertalas till medling.
Monica Hartzell. Foto: Privat
Det kan finnas en förväntan att den utsatta ska uppvisa en försonlig attityd när förövaren erkänt sitt brott och ångrar sig. Det finns en uppenbar risk att den utsatta känner sig tvungen att vika sig. Detta är förödande för den fortsatta läkningsprocessen eftersom det innebär att återigen tvingas göra avkall på sin personliga integritet och sin värdighet och det i förhållande till den som redan minst en gång har kränkt en.
Följderna av att ha varit med om en våldtäkt har många paralleller med att ha utsatts för rån eller fysisk misshandel. Men det som har med sexualitet att göra rör det allra mest privata och sårbara. Någon har gjort intrång i kroppen och därmed fysiskt och psykiskt trasat sönder ens integritet vilket leder till skyddslöshet och otrygghet. Tilliten till andra människor blir skadad och det blir svårt att veta vem man kan lita på. Om förövaren är någon man känner kan det öka ens förvirring.
Som följd av övergrepp hamnar personer inledningsvis i kristillstånd och utan adekvat stöd kan man få symptom som permanentas. Naturligtvis får många personer tillräckligt bra hjälp tillräckligt snabbt. Men det finns många kliniska och biografiska exempel på människor (läs brottsoffer) som levt stora delar av sina liv med starka känslor av skuld, skam, självskadande, ångest, mardrömmar, dissociation och annat efter sexuella övergrepp. Inte heller ska vi glömma kroppsliga och psykosomatiska sjukdomar som kan bli följden av de djupa kränkningar som sexuella övergrepp innebär.
Sexualbrott kan leda till mycket komplicerade konsekvenser för såväl förövare som utsatta. Det handlar om två helt olika processer. Att avgöra när den utsatta respektive den som utsatt är redo för medling är en svår uppgift som behöver göras noggrant och professionellt och som inte ska underskattas. Som nämnts kan den utsatta känna sig tvungen att ”ställa upp” genom att den blivande medlaren förmedlar att det är en bra sak att göra, kanske menar att ”det är för ditt fortsatta bästa”. I språket som används kan ligga maktutövning som inte alltid är medveten hos den som använder det.
Förövaren å sin sida kan i värsta fall dra nytta av att ”bli tyckt synd om” och sen gå vidare till synes förlåten och avlyft sin skuld utan någon genomarbetning, låt oss kalla det stålbad, kopplat till det vidriga som skett med dess mångfacetterade känslomässiga och psykosomatiska konsekvenser.
Siamak Noroozy. Foto: Privat
Den utbildning som Brå har tillhandahållit har bestått av en endags introduktionsutbildning, en fyradagars grundutbildning samt en särskild endagsutbildning för medlingssamordnare. Många socionomer som arbetar som medlare är naturligtvis erfarna och kompetenta och gör ett viktigt och värdefullt jobb för gärningspersoners och utsattas bästa. Därför vill vi gärna stödja strävandena för att utöka möjligheterna till medling i mindre allvarliga brott.
När det däremot gäller allvarliga brott, dit sexuella övergrepp hör, torde kompetensen för att avgöra när en traumatiserad person är redo att frivilligt möta ”sin” gärningsperson vara begränsad. För den som blivit utsatt är det inte minst en fråga om tillit.
Det innebär ett enormt ansvar behäftat med stor makt att hantera medling i samband med allvarliga brott. Risken är stor att den som utsatts och hamnat i ett sådant fatalt underläge återigen får bekräftat att hens upplevelser och perspektiv inte är värda att tas på särskilt stort allvar. Vi sällar oss därför till de kritiska röster som uttrycker att sexualbrott med ytterst få undantag är olämpliga för medling.
Referenslista kan erhållas av författarna.
