Fortsatt fokus på unga för Anton efter första året: ”Jag har en vision”

Vi ses utanför ingången till tunnelbanan vid Skärholmen centrum. Anton har lunch. Ett stenkast därifrån har han sin arbetsplats, Barn- och ungdomsenheten på stadsdelsförvaltningen, där han har arbetat som socialsekreterare i snart ett år. Det går bra, förklarar han.

– Jag känner att jag är på rätt plats och jobbar med rätt målgrupp. Visst, det är tufft ibland men jag trivs fortfarande med arbetsuppgifterna.

Redan innan Anton examinerades från socionomutbildningen, sommaren 2021, så hade han erfarenhet inom socialt arbete. Han hade bland annat jobbat som socialsekreterare i Nacka, med fokus på ekonomiskt bistånd, och som behandlingsassistent inom SiS. Men uppdraget i Skärholmen var något helt annat. ”Det här är helt nytt för mig”, sa han när Socionomen pratade med honom i oktober. ”Även om jag kan mycket teoretiskt och har skrivit en utredning i form av en tenta så är det inte samma sak.”

Nu med ett helt år i ryggen, hur upplever du att det har gått på barn- och ungdomsenheten?

– Det började ju med att jag fick väldigt många ärenden direkt, redan under första veckan, där det förväntades av mig att hålla barnsamtal. Det hade jag aldrig haft förut. Jag visste inte hur man pratade med ett barn som kanske hade varit med om våld i hemmet till exempel.

Trots det gick det bra för Anton, som steg för steg växte in i rollen.

– Jag lärde mig med tiden, mycket på grund av hjälpsamma kollegor som kunde hjälpa till att förbereda inför möten, och som även kunde sitta med och hålla i delar av samtalen.

LÄS OCKSÅ >>> Del 1 – Anton Hanna: ”Jag känner mig väl förberedd”

LÄS OCKSÅ >>> Del 2 – Anton Hanna: Nu klättrar Anton vidare i karriären

Du har tidigare nämnt att du varit medveten om att arbetet inom det här yrkesområdet är tufft, har det varit så tufft som du trott?

– Det kan verkligen variera från ärende till ärende. Det finns väldigt tuffa ärenden, både i karaktär och i kontakten med föräldrar. Det kan vara svårt på grund av att föräldrarna talar ett annat språk, eller att det finns fördomar om socialtjänsten eller kontakten med socialtjänsten. Det kan göra att de inte vill samarbeta under utredningen.

– Det i sig är en stor utmaning, hur ska jag få de här föräldrarna att lita på mig, och vilja samarbeta under flera månader? Där handlar det om att ändå försöka bygga en allians, trots att föräldrarna kanske inte vill.

En känsla som präglat Antons yrkesår, och som han även varit inne på i tidigare intervjuer med Socionomen, är att den teoretiska kunskapen från utbildningen inte alltid räcker till i praktiken när man ger sig ut och ska fungera i arbetslivet. Den känslan kvarstår, förklarar Anton.

– Det pågår ju en debatt just nu om socionomutbildningarna, där en av mina favoritlektorer som jag hade under min utbildning, Michael Tärnfalk, deltar. Han har alltid pratat om att socionomutbildningarna inte räcker till i förhållande till de arbetsuppgifter som man sedan jobbar med.

När ett år nu har passerat innebär det också att projektet #nyexadsocionom är till ända. Ett stort tack och lycka till framöver önskar vi Anton.

Han fortsätter:

– Det blir att man kan lite av allt, men vill man som jag jobba med barn och unga så läser man inte särskilt många kurser om det. Man läser inte så mycket om juridik, om LSU, LVU eller socialtjänstlagen. Så när man kommer ut i arbetslivet så kan man ibland känna att man inte räcker till.

Hur kan man tackla det här på utbildningsnivå?

– Det är en stor fråga men min upplevelse är att det skulle vara bra om man kunde specialisera sig mer genom olika inriktningar. Om man vet att man vill jobba med barn och unga så vore det bra om man hade fler kurser om just det, till exempel om kriminalitet bland ungdomar.

Även om Anton trivs bra med sitt jobb så finns det ändå stunder som varit särskilt jobbiga att hantera. Han beskriver en känsla av maktlöshet när viljan att förändra inte går i linje med tillgängliga verktyg och tid.

– Till exempel när samarbetet med föräldrar inte alls fungerar, trots de försök man gör. Eller när man avslutar en utredning trots att man gjort bedömningen att det krävs insatser, samtidigt som det inte finns tydliga skäl att träda in. Man vet att det finns ett behov men man kan inte vidta åtgärder.

LÄS OCKSÅ >>> Del 3 – Anton Hanna: ”Det är inte samma sak i praktiken”

LÄS OCKSÅ >>> Del 4 – Anton Hanna: ”Jobbigt att prioritera bort ärenden”

När har det känts som bäst?

– Det är ju de tillfällen när samarbetet fungerar bra med föräldrarna, när man upplever att man har kunnat skapa en förändring hos en familj.

Viljan att jobba med barn och unga är fortsatt stark, förklarar Anton, och han ser sig själv jobba kvar i Skärholmen under överskådlig tid. Om det blir i rollen som socialsekreterare eller något annat återstår att se, Anton håller dörrarna öppna.

– Jag vill fortsätta att lära mig. Exakt vad som händer i framtiden vet jag inte men jag kommer att fortsätta jobba med den här målgruppen. Jag vill på något sätt kunna skapa en förändring för de här barnen och ungdomarna. Alla förtjänar bra förutsättningar för att själva kunna välja sin egen väg, säger han.

Kanske är det ändå så att nästa kapitel i Antons karriär står alldeles runt knuten. Om allt går som han vill ljuder startskottet redan i höst.

– Jag har sökt en magisterutbildning i ledarskap nu till hösten. Sedan får vi se om jag blir antagen, men det vore jätteroligt. Det är på deltid vilket gör att jag kan fortsätta arbeta här även om jag blir antagen, berättar han.

– Jag har en vision om att jag vill vara en nära och närvarande ledare i framtiden och utbildningen är första steget dit.

LÄS OCKSÅ >>> Så var Emma Peldáns första år som socionom: ”Har verkligen hittat min plats”

LÄS OCKSÅ >>> Yrkesverksamma berättar: Så introducerar vi nyexade på jobbet