Ett helt år har nu passerat sedan Emma Peldán tog klivet ut i arbetslivet. Trivs hon fortfarande med sina arbetsuppgifter? Vad har varit mest givande och vilken utmaning har varit störst? Och hur tänker hon kring framtiden? Det har blivit dags att summera.
Vår nybakade socionom Emma Peldán är inte längre lika nybakad. Sedan vårt första möte den 28 juni 2021 har hon varit ute i arbetslivet ett helt år. Blev det som hon trodde? Både ja och nej ska det visa sig när vi stämmer träff en varm sommardag på Södermalm i Stockholm.
Men låt oss först backa bandet. Emmas första steg ut i arbetslivet började som bekant med ett sommarvikariat: behandlingspedagog på ett HVB-hem i Uppsala. Det var inte helt otrampad mark för Emma som dittills praktiserat som behandlingspedagog i både Australien och Sverige, och även extrajobbat på ett HVB-hem parallellt med studierna. Då i Skåne. Men nervositeten fanns där. ”Det absolut svåraste är att möta personer som befinner sig i utsatta situationer och jag tror det är lätt att underskatta hur påtagligt det kan vara att jobba som socionom”, sa hon då.
Vad tänker du om det såhär ett år senare?
– Jag skulle nog säga att den största utmaningen har varit att motivera till förändring hos personer som inte vill förändras. Där har jag pekat ganska mycket på mig själv och ställt frågor som ”vad gör jag fel, varför kan jag inte motivera den här personen”. Man glömmer sin profession och det mänskliga tar över, och det kan väcka frustration. Det har jag kämpat mycket med.
LÄS OCKSÅ >>> Del 1 – Emma Peldán: ”Jag vill jobba klientnära”
LÄS OCKSÅ >>> Del 2 – Emma Peldán: Om första sommaren: ”Dras åt olika håll”
Mycket har också gått bra och Emma trivs fortfarande i rollen, som hon beskriver som utvecklande. Tankarna om att en dag prova på rollen som föreståndare på ett HVB-hem – som hon nämnde under sin första intervju med Socionomen – har hon inte övergett, även om det kanske inte ligger närmast till hand.
– Nja, då lutar jag nog mer åt att jobba klientnära, med motiverande samtal. Men visst, kanske längre fram när man har blivit lite mer varm i kläderna. Det finns så otroligt mycket att lära sig om hela det sociala arbetet. Jag vill samla på mig den kunskapen nu och sedan får jag se vad jag gör med det längre fram, säger hon.
I januari fick Emma jobbet som hon drömt om – skolkurator. Till skillnad från tjänsten på HVB-hemmet var det en roll där hon inte hade någon erfarenhet alls sedan tidigare. Där blev utmaningen att tillåta sig själv att vara ny på jobbet. ”I början var frågetecknen många”, sa hon till Socionomen i februari. Idag listar hon kuratorsresan som en av de roligaste erfarenheterna under hela yrkesåret.
– Visst, det var lite jobbigt i början, och det kändes lite onaturligt. Men de senaste två-tre månaderna har jag verkligen hittat min plats. Att på sex månader gå från att känna ”ok, vad förväntas av mig, vad ska jag göra” till att äga sin roll, det tycker jag är ganska häftigt, säger hon.
Emma med lite blomster från Socionomen, som tack för det gångna året. Foto: Tommy Johansson
Precis som tidigare växlar Emma mellan tjänsten som behandlingspedagog och tjänsten som skolkurator. Det var inte vad hon såg framför sig, förklarar hon. Initialt hade hon tänkt sig ett mer ordinärt arbetsschema, 8-17, men hon trivs med att kombinera tjänsterna och upplägget som följer med det.
– Jag trivs jättebra. Jag har lärt mig mycket om förebyggande arbete som skolkurator, om skolvärlden och elevhälsan. Och jag känner också att jag utvecklas på behandlingshemmet, där jag lär mig om nya behandlingsmetoder och får gå utbildningar.
Introduktionerna då, ett ämne som Socionomen skrivit mycket om. Hur har det fungerat för Emma? Det har varit lite både och, förklarar hon.
– På behandlingshemmet har jag fått en ganska grundlig introduktion, vilket har varit positivt. Där tog man sig tid att sitta ner och gå igenom ”ok, vad förväntas av dig i det här uppdraget, vad gör du om du stöter på dem här frågorna, vem kan du vända dig till”.
– På skolan har det varit lite svårare, då har jag egentligen bara gått bredvid två andra personer ur elevhälsoteamet. Där fanns det heller ingen tidigare kurator att vända sig till. Så det var lite förvirrande i början, men överlag har det ändå fungerat bra. Det har varit ganska tydligt vad jag ska göra och det har alltid funnits någon att vända sig till.
LÄS OCKSÅ >>> Del 3 – Emma Peldán: I huvudet på en nyexad student: ”Jag uppskattar variationen”
LÄS OCKSÅ >>> Del 4 – Emma Peldán: Viktig milstolpe – är i mål med drömyrket
Vad tar du med dig efter ditt första år som yrkesverksam?
– Man går ju ut med en sådan välvilja när man är nyexad, man vill rädda alla och lösa alla problem som finns. Sedan kommer verkligen tillbaka till en när man går ut i yrkeslivet, man tänker ”ok, det kanske inte kommer gå att räcka till åt alla”. Men jag har så extremt kompetenta och duktiga kollegor i min närhet, som har varit med länge och som alltid har bra tips och råd att ge.
Finns det något som du önskar att du hade fått med dig från utbildningen men som kanske saknades?
– Det hade varit bra att få lära sig lite mer om olika metoder. Om man till exempel sitter på socialtjänsten och handlägger barn och unga så kan det vara bra att ha lite mer kunskap om vilka metoder som finns tillgängliga i de olika verksamheterna. Men det baserar jag ju också på min erfarenhet och det yrke som jag har valt, och det går ju inte att rymma allt inom socionomutbildningen.
Vad har du för tankar om framtiden?
Kuratorsdrömmen kvarstår. Det hade varit kul och intressant att arbeta mer med det. Men jag gillar att jobba med behandlingsarbete också, det hade varit spännande att kanske vidareutbilda sig inom det. Men jag vet faktiskt inte, jag lever ganska mycket i nuet för tillfället.
LÄS OCKSÅ >>> Yrkesverksamma berättar: Så introducerar vi nyexade på jobbet
