”Herre låt mig få vara en gangster igen”

Han berättar om ett samtal för några veckor sedan. Det var en kvinna han kände som nu ropade på hjälp. Hon hade sjunkit djupt i missbruk, nyligen gjort ett inbrott och levde för tillfället i en källare. Inom trettio minuter kunde Sebastian Stakset hämta henne och köra henne till Barmhärtighetens hus – medan hennes motivation att ta tag i sitt liv fortfarande fanns kvar.

– När jag sökte hjälp hos socialtjänsten en gång behövde jag uppvisa tre månaders drogfrihet för att få en placering på ett behandlingshem. Men för att hålla mig drogfri behövde jag rehabiliteringen. Förstår du problematiken? Så fungerar vårt system. Därför dör väldigt många i onödan.

Här på Barmhärtighetens hus erbjuds de boende en trygg, nykter plats och mat och hjälp i kontakten med vård och socialtjänst. Någon behandling har man dock inte rätt att driva. Föreståndaren, som är den som är på plats varje dag, är socionomutbildad men Sebastian Stakset själv har ingen annan skolning än den han fått på gatan. Den är dock till stor hjälp här, berättar han.

– Jag har rätt bra erfarenheter för att hjälpa de här personerna. I ett livslångt utanförskap blir man utagerande, manipulativ, man ljuger. Har man ett otränat öga så kanske man möter det med: ’Nu har du svikit mig, då tänker inte jag hjälpa dig’. Det är de här tjejerna vana vid. Men här fungerar det precis tvärtom.

Den som ser på gamla intervjuer med Sebastian Stakset från Kartellen-tiden fastnar kanske först för blicken. Den kunde vara skrämmande – stirrig och jagad. Samma färg som en betongfasad. Kanske var han ibland påtänd där han satt blek i Tv 4:s varma trivselljus, för även om PR-maskineriet mot slutet hävdade att han var drogfri fortsatte livet i själva verket precis som tidigare.

– Allt var bara skitsnack. Jag var kanske nykter någon månad, men jag föll hela tiden. Det var så äckligt. Vi hade skapat någon image om att jag var ren, men det var inte sant. Och det visste alla som jobbade med mig. Fattar du vilket självförakt det födde?

Missbruket bet sig fast, liksom våldet och kriminaliteten. När han stod där på perrongen och skulle hoppa hade 35 av hans vänner dött och en flickvän tagit sitt liv. Själv hade han begått värdetransportrån. Han hade knivhuggit en person. Han hade varit nära att bli mördad. Mot den bakgrunden är den blick som möter en i dag nästan chockerande ljus och öppen. Allt är dock inte så friktionsfritt som de kristna tidningarna – där han figurerat flitigt de senaste åren – ibland ger sken av.

Han har svackor nu också, säger han. Och han brottas med vissa saker. Egot, till exempel, en av motorerna i det gamla destruktiva livet.

– Jag har suttit i möten och tänkt: Herre, låt mig få vara gangster igen, bara för en timme! Då skulle jag sätta den här personen på plats. Jag skulle inte låta honom tala hur som helst till mig. Ödmjukheten är något man måste kriga för varje dag.

Ett sätt att mota egot är att aldrig ge konserter trots att han fortfarande med jämna mellanrum släpper nya låtar, nu i eget namn. Det är en säkerhetsfråga. Så var finns faran i hans liv? I kontakten med gamla vänner, och med kriminella – där kan någonting väckas till liv, känslan av att han ”var något” en gång.

– När jag var på Kinesens muckfest (Leo ”Kinesen” Carmona, Kartellens grundare, släpptes i våras efter 16 år i fängelset) såg jag alla våra placks. Vi har liksom 300 miljoner streams. Det var två salar fulla med platinaskivor. Det är klart att en del av mig tänkte: uff, varför har inte jag de här hemma hos mig? Samtidigt som den andra delen av mig tänker: akta dig, akta dig, akta dig…

Han är rädd för att känna stolthet över det han en gång skapade, säger han, att fastna i minnena.

– Du måste förstå: Jag har fem år av att ha varit nykter och drogfri. Jag har barn som litar på mig i dag. Jag har en fru som litar på mig. Det finns inte en misstanke… Fattar du hur läkande det är? Bara mina associationer går till det gamla kommer det över mig: nej, jag vill inte tillbaka.

När han hör Kartellen nu minns han bara hatet från den tiden. Destruktiviteten. Alla slagsmål – han kunde slåss med någon på vägen till mataffären. Det hände att han kom med blodiga händer till bion där hans fru väntade. När vi andra hör musiken är vi åskådare, menar han, vi ser konstverket i sig. Han däremot ser verkligheten bakom det.

Vi andra, ja, vad ser vi egentligen i det där konstverket som var Kartellen? Visst är musiken präglad av våldsromantik och hat. Men det går inte att undgå att beröras av det sociala patos som också finns där, och som är hatets framsida, en omsorg om dem som lämnats efter i samhället. Kan man inte där rent av se en föreningslänk mellan den gamla och nya Sebastian Stakset?

Frågan verkar göra honom obekväm, han värjer sig.

– Visst, människor är inte bara onda eller goda. Jag var inte bara ’ond’ under den tiden. Men allt blev bara fel.

Nej, han vågar inte riktigt gå in i det som var starkt och fint med Kartellen. Kanske är det möjligt med tiden, säger han, när såren har läkt helt. Visst är han fri nu. Han har för att pröva sig själv suttit med en vinflaska i handen – utan att känna ett sting av begär. Men han tar inte tillfrisknandet för givet. Faran finns där om han börjar romantisera det förflutna.

– Det kan gå snabbt. Hatet är borta nu. Men jag tror att om jag öppnar upp för det, för de där känslorna, så öppnar man dörr efter dörr efter dörr efter dörr.

Här kommer Barmhärtighetens hus in igen. Det är inte bara en hjälp för de kvinnor som bor här, utan också för Sebastian Stakset själv. Hans nya liv är inget vidlyftigt sådant. Han har en genomsnittlig lön, jobbar hårt, sover lite. Men det är ett meningsfullt liv, det är en del av en krigande ödmjukhet.

– Att få stå här och koka pasta till de här tjejerna är det bästa som hänt mig.

Nyligen gick Sebastian Stakset ut offentligt i en video och uppmanade den svenska kristenheten att ta sitt sociala ansvar: ”Det har aldrig funnits så mycket droger, så många missbrukare. Ändå skalar man ner den här verksamheten och säger att det är öppenvård som gäller”. Om man hjälptes åt över samfundsgränserna kunde man starta tio behandlingshem på något år, menade han.

Kyrkorna skulle alltså kunna täcka upp där det offentliga brister. Men de har dessutom någonting unikt att tillföra, säger han: en erfarenhet av existentiella frågor.

– Om man har haft tio överdoser och varit nära döden så dyker sådana frågor upp. En människa är både ande, kropp och själv, och man behöver hjälp med alla tre delarna. Det är något som samhället inte alltid förstår.

Här på Barmhärtighetens hus finns en naturlig beredskap för dessa frågor, säger han. Däremot utgör de inget tvång – tvärtom är man mycket försiktig med dem. På vita tavlan i mötesrummet står det att ”ingen ska pressa på någon tron”, ”ingen ska ta för givet att någon annan vill be”.

Han har själv varit med om religiösa sammanhang och situationer som varit destruktiva för psykisk sköra människor.  Han ger ett eget exempel från ett kristet möte.

– Det var förbön, du vet, när alla kommer fram och ber. Där fanns en sådan här superandlig, överkarismatisk person. Plötsligt kastade hon sig bara bakåt och slog huvudet rakt i golvet. Sedan låg hon där och jag hörde hur hon upprepade: Varför var det ingen som tog emot mig? Varför var det ingen som tog emot mig? Då tänkte jag: Det här är sjukt.

För att hålla manipulation och destruktiva övertoner borta måste man bygga upp en sund miljö, säger han, där människor får tänka själva. Och, lika viktigt: där de får vara som de är. Han har själv med tiden insett att en hel del i kyrkan är rena manér, ibland byggd på passiv aggressivitet. Han berättar hur han, efter att ha blivit kristen, fick rådet att sälja sina Gucci-kepsar. Sådana passade inte längre, tydligen.

– Sedan insåg jag att det där var rena skitsnacket. Då beställde jag två nya från Frankrike.

Hur det kommer att gå med Barmhärtighetens hus vet ingen. Det går runt, men nätt och jämnt, tack vare gåvor från organisationer och privatpersoner. Ingen vet heller hur det kommer att gå för de kvinnor som bor där. De kan stanna upp till ett år, och sedan är planen att behålla kontakten med dem genom de organisationer och församlingar som Heart of Evangelism samarbetar med runt om i landet.

Och Sebastian Stakset själv då?

Han kommer snart på nytt att hamna i offentlighetens ljus. Liam Norberg, känd som skådespelare, författare och tidigare tungt kriminell, jobbar nämligen med en film baserad på Sebastian Staksets liv. Den gamla Kartellen-medlemmen verkar helt enkelt inte få lov att lämna det förflutna bakom sig.  Å andra sidan: utan det skulle han inte kunna nå alla dessa människor i utanförskap.

– Det är slutet av filmen som är det viktiga, att det kan vända. Men hade det varit en sockersöt historia skulle människor som lever det här destruktiva livet inte kunna relatera till det. Det är genom att visa misären för vad den är som man ger människor hopp.

SEBASTIAN STAKSETS LIV 

2005 (lågt)

Är 19 år och dömds för grov misshandel. Sitter fem månader med besöksförbud. Börjar skriva låttexter.

2007 (neråt)

Kartellen bildas inifrån ett finskt fängelse där gruppens ledare Leo ”Kinesen” Carmona sitter för anstiftan till mord. Samma år tar hans flickvän sitt liv.

2009 (topp)

Får en dotter. Han sitter i fängelse när hon kommer; ”Som en solstråle rakt in i mörkret.”

2011 (djupaste botten)

Kartellens första skiva släpps. I låten ”Jag ser misär” rappar han: ”Jag ser området falla, här grabbar faller alltid ner. / Misären, jag svär, det allt du ser, när du färdas genom mitt kvarter.” Livet kraschar och han planerar att ta sitt liv.

2011 (upp)

Upplever ett oväntat gudsmöte. Får en son som ger nytt hopp. 2011 blir en viktig vändpunkt.

2012 (topp)

Träffar sin nuvarande fru. ”Det var som att en ängel kom in i mitt liv och börja ge mig motivation att vända det.”

2013 (ner)

Döms till dagsböter efter att ha mordhotat Jimmie Åkesson på twitter. År 2016 ber han SD:s partiledare om ursäkt offentligt.

2016 (upp)

Bestämmer sig, efter att i några år ha kämpat med återfall och självförakt, att helt bryta med Kartellen och sitt gamla liv. Släpper låten ”Förlåt”, där han ber alla om ursäkt för de fel han begått: ”Förlåt, förlåt, jag vet jag gett massa sår / I mörkret så svårt att se vart man går.”

2017 (topp)

Hans yngsta dotter föds.

2018

Startar Heart of Evangelism, en kristen hjälporganisation.

2021

Öppnar Barmhärtighetens hus, för kvinnor med missbruk, i Östervåla utanför Uppsala.