”Mamma är du ledsen varför ler du ej. Vill du jag ska måla någonting åt dig. Många vackra färger har jag ännu kvar. Gråt ej lilla mamma allt ska bli så bra” (Josef Alexander Toje & Britt-Marie Toje).
Mamma kör bilen, vi är på väg mot mormor och morfar på landet. Det är en trygg plats, en plats där jag får vara den jag är. Jag tycker mycket om att vara hos dem. Jag är åtta år och jag berättar för mamma att jag har lärt mig en ny sång i skolan.
Jag sjunger för min mamma i bilen:
”Jag ska måla hela världen lilla mamma. Full av solsken varje dag. Att det regnar och är grått det gör detsamma. Du ska solsken i ditt fönster ändå ha. Alla blommorna du gärna ville köpa. Lilla mamma jag ska måla dem till dig. Jag ska måla hela världen lilla mamma. Och allt ska bli så ljust och glatt för dig.”
Mamma gråter, jag är en liten flicka som redan vet om att livet är tufft. Jag har en vardag bestående av våld och skrik. Jag är ofta rädd. Jag älskar min mamma, men tror aldrig genom livet att hon någonsin har älskat mig. Du var en bestämd dam sa mamma när jag frågar hur jag var som barn. Du visste tidigt vad du ville och du blev arg om det inte blev så.
Mamma, älskar du mig?
Aldrig någonsin ställde jag den frågan, aldrig någonsin fick jag svar. Jag har vuxit upp i kaos, och med en känsla av att det är fel på mig. En känsla av att aldrig duga. Jag sjunger i bilen för mamma om hur jag ska hjälpa henne att få en fin värld, en ljus med många fina blommor i. Det sägs ju att ett barn som växer upp med våld inte slutar älska sina föräldrar, ett barn som växer upp med våld slutar att älska sig själv.
Jag tror att jag har levt större delen av mitt vuxenliv med känslan av att inte duga, att jag inte var ett älskat barn. Kanske var jag det, kanske var det min känsla jag bar och bär.
När jag blev familjehemsplacerad i tonåren fick jag del av hur en vanlig familj är. En familj där man ser sitt barns bästa. Man frågar barnet hur dagen varit, man köper kläder inför skolstart och annat viktigt. Där lärde jag mig också att jag nog alltid kommer att vara ett barn som kommer i andra hand. Visst hade jag det bra i familjehemmet, men jag var ju inte deras riktiga barn. Inom mig har det skapat en känsla av att jag inte riktigt hör till, att jag inte är tillräckligt viktig för någon.
LÄS MER >> Maria Lundberg: Hur gör vi vården rättvis för familjehemsplacerade barn.
I Socialstyrelsens rapport ” att lyssna på barn i familjehem ” står det att år 2019 var drygt 31 000 barn och unga någon gång placerade utanför hemmet, varav 20 400 var placerade i ett familjehem. Så jag är långt ifrån ensam om att behöva eller vara tvungen att byta familj för att det inte är tryggt i hemmet. Jag är så oerhört tacksam för de professionella som såg mig, såg att jag inte mådde bra, och för kuratorn som senare gjorde en orosanmälan till socialtjänsten, som sedan placerade mig i ett familjehem.
Du är ett Maskrosbarn. Tänk vad du har klarat av har andra utropat. Ja, ja visst har jag klarat mig, men det är ett kostsamt pris att vara maskrosbarn. Jag har ägnat stora delar av mitt vuxenliv åt att gå i terapier för att få reda på vad det är för fel på mig. Vad är det som gör att jag bitvis haft så svårt att känna tillhörighet i mitt liv? Att skapa meningsfullhet.
Jag vet nu att det inte är eller var något fel på mig, utan jag har fått jobba med konsekvenserna av att växa upp med våld och övergrepp. Jag önskar inget barn en liknande uppväxt som min, ändå vet vi att många barn växer upp i familjer där det förekommer våld i hemmet. De har det så svårt att barnet behöver flyttas till ett annat hem.
I Socialstyrelsens rapport berättar en pojke att hans familjehemsmamma är jättesnäll, kramar honom och så. Men när han ska till sjukhuset så kan hon lämna honom ensam där. Hon tycker nog om mig men inte lika mycket som hennes egna barn säger pojken.
Det framkommer också i rapporten att personer som under en kortare eller längre tid har bott i familjehem under sin uppväxt har sämre förutsättningar i vuxen ålder än personer som inte varit placerade.
Bilfärden med mamma är klar, vi är framme, mamma gråter inte mer.
Jag går hela mitt vuxenliv i en bubbla av att inte duga, känslan av att inte vara tillräckligt bra. Jag tror att det är min uppgift på jorden att mamma inte ska vara ledsen. Att det är mitt ansvar. Jag tar på mig rollen som clownen, den som ser till att alla är glada, men gråter inuti. Det visar sig bli ett tufft jobb som vuxen att möta de tårar som clownen gömt för sig själv och resten av världen.
”Önska lilla mamma, önska vad du vill. Färgerna är många och de räcker till. Himlens alla stjärnor. Sagans alla slott. Allting kan jag måla mamma önska blott.”
Det är inte ovanligt att barn som växer upp i en dysfunktionell familj tar rollen som clown, det finns fler roller men jag blev clownen. För att överleva tar man på sig en mask som blir som ett skydd mot omvärlden. Clownen skämtar om allt, den har fått som uppgift att få alla att skratta och må bra. Men ingen funderar på hur clownen mår inombords, det gör inte ens clownen själv.
Vid vuxen ålder bryter jag kontakten med min mamma, jag orkar inte mer.
Jag klarar inte av att både försöka skapa mig ett eget liv och samtidigt hjälpa mamma att må bra. Det går ganska många år innan min bror ringer och meddelar att mamma har gått bort. Jag tänker, nej nu hann vi aldrig prata, nu hann jag aldrig fråga mamma, har du någonsin älskat mig?
Maria Lundberg, socionom
