Skolsociala team ska få fler hemmasittare att återvända till klassrummet. I Skarpnäck är ett väloljat samarbete främsta framgångsfaktorn. Petronella Nettermalm och Kajsa Lindqvist berättar om arbetet.
Petronella Nettermalm.
I våras meddelade regeringen att man skjuter till extra pengar för arbetet med skolsociala team, för att förbättra tryggheten i skolan och öka elevernas närvaro. För 2023 avsattes 75 miljoner kronor, medan satsningen för de två följande åren beräknades uppgå till 250 miljoner kronor per år. Regeringen gav också i uppdrag till Skolverket och Socialstyrelsen att stötta skolhuvudmän och socialtjänst när det gäller att inrätta och organisera sina skolsociala team.
I Skarpnäck är arbetet med skolsociala team emellertid inget nytt. Det startade som ett pilotprojekt för tio år sedan och när Petronella Nettermalm började på skolan ett par år senare var verksamheten redan etablerad och välfungerande.
När en elev börjar få eller redan har en hög frånvaro, som inte har kunnat avhjälpas genom de anpassningar man testat, kan det bli aktuellt med en insats från skolsociala teamet. Om vårdnadshavarna är positiva kopplas familjebehandlarna in för att undersöka om de också tycker att familjen kan passa för insatsen.
Kajsa Lindqvist.
– Vi slänger inte in skolsociala teamet för att vi är desperata och inte vet vad vi ska göra, utan det ska kännas som att insatsen kan bli bra, berättar Petronella Nettermalm från en ljusgrön liten tvåsitssoffa i hennes arbetsrum, där stukade elever annars ofta vilar en stund.
– Vi kommer in i fall där det inte räcker med anpassningar på skolan, utan man behöver kroka i det arbetet även på hemmaplan. Hemmet är inte skolpersonalens arena. Där kan vi från socialtjänsten stötta familjen, som ofta mår ganska dåligt. Har man ett barn med hög frånvaro och det har pågått ett tag är man ofta ganska trött och sliten. Ibland kan det också ha uppstått frustration mellan familjen och skolan, säger Kajsa Lindqvist.
När familjen träffat familjebehandlaren och tackat ja till insatsen, vilket de gör i de allra flesta fall, har man ett uppstartsmöte för att spika en handlingsplan: Vad ska göras, vem ska göra det, när ska det vara gjort? Vårdnadshavarna behöver också godkänna att sekretessen mellan skolan och socialtjänsten bryts.
LÄS OCKSÅ >>> Skolkuratorn Caroline vill vidga det förebyggande arbetet
Handlingsplanen följs sedan upp var femte till sjätte vecka på ett möte där eleven, vårdnadshavare, familjebehandlaren och skolkuratorn är med. Ofta deltar även fler, som biträdande rektor, elevens mentor, specialpedagog och elevresurs.
Upplägget anpassas utifrån elevens och familjens behov. Bland annat brukar det ingå att familjebehandlaren träffar familjen hemma eller på Familjeenheten, inledningsvis så ofta som en gång i veckan. Då handlar om att börja lära känna familjen, ta reda på vad som funkar, vad som kan vara svårt och vad de själva skulle vilja ha hjälp med.
– Det är inte ovanligt att det är mycket konflikter hemma som påverkar hur barnet och föräldrarna mår. Föräldrar till barn som inte går till skolan känner mycket skuld och skam. Då kan vi gå in och stötta. Föräldrarna gör ju också jättemycket bra och då kan vi stärka det. Få dem att känna att de duger som föräldrar. Alla familjer vill ju må bra och alla föräldrar vill att deras barn ska gå i skolan, säger Kajsa Lindqvist.
– Som förälder ser man att ens barn mår jättedåligt, men ändå har man en förväntan på sig att ta sin unge till skolan till varje pris. Vi behöver göra en bra plan och avlasta, man kanske inte alltid kan tänka att eleven ska vara här hundra procent till exempel, säger Petronella Nettermalm.
Elevens närvaro brukar inte öka så mycket i början. Insatsen sträcker sig vanligtvis över lång tid, i genomsnitt drygt åtta månader. Problemet man försöker lösa är ofta komplext, och även när det börjar komma framsteg vill man stanna kvar och se att det håller. Familjemedlemmarna behöver känna att de inte blir övergivna, betonar Kajsa Lindqvist.
Ibland uppstår ingen förbättring, elevens bänk står fortsatt tom. Då kan insatsen behöva avslutas ändå. Nästa steg kan vara en resursskola, eller att man byter till en annan skola där ingen vet att man varit borta länge och det går få en nystart.
Många av eleverna som skolsociala teamet möter har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som add eller autism.
– Skolan kan vara en tuff miljö att vara i om man har de här svårigheterna. Även om vi alla gör allt vi kan så är det ibland för svårt att komma tillbaka om eleven varit helt hemma länge, säger Petronella Nettermalm.
För att mäta effekterna av teamets arbete registreras hur elevens närvaro ser ut fyra veckor innan insatsen påbörjas och sedan igen fyra veckor innan den avslutas. Under 2023 har Skarpnäcks skolsociala team jobbat med 36 barn. Av dem har två tredjedelar fått ökad närvaro. Några har varit mindre i skolan medan situationen är oförändrad för en del.
– Det vi vet, som vi klurar på hur vi ska kunna redovisa, är att den absoluta majoriteten av familjerna beskriver att insatsen varit väldigt hjälpsam. Man känner att det varit ett stöd, att familjen mår bättre både som grupp och som individer, säger Kajsa Lindqvist.
LÄS OCKSÅ >>>Boktips: Duo vägleder i hur man hjälper elever som inte vill gå till skolan
En viktig framgångsfaktor är samverkan, som de båda återkommer till under vårt samtal. Något som kan verka så enkelt, men som kan var hur svårt som helst att verkligen få till. Grunden här i Skarpnäck menar de är att alla har fått vara med och tycka, socialtjänst och skola har gemensamt skapat rutinerna för arbetet. Utmaningen är att aldrig lägga skuld eller skjuta över arbete på någon annan, att inte säga att ”det där är skolans ansvar” och vice versa.
– Ibland kan vi dra lite åt det hållet och då är vi bra på att påminna oss själva och varandra om att vi är fel ute. Det är svårt eftersom det finns så lite resurser, vi måste trolla med knäna och jobba med det vi har. Det går aldrig om vi inte samarbetar, säger Kajsa Lindqvist.
– Det kräver att man känner och litar på varandra. Man får inte samverkan gratis utan vi ses ofta, vi omarbetar saker, vi har handledning tillsammans. Det gör att det blir högt i tak. Det är också en ganska liten stadsdel vilket gör att samverkan blir mer greppbar, fyller Petronella Nettermalm i.
Hon säger att det bästa med hennes jobb är att få se när ungarna mår bättre. Arbetet är energikrävande och det gäller att utrusta sig med tålamod. Kajsa Lindqvist säger samma sak.
– Vi ser ju inte alltid resultaten av våra insatser, men ibland har man turen att springa på någon som man jobbat med och som kan vittna om att det går bra nu. Då flyger man högt, länge.
