Det finns flera orsaker till att samtal om döden är svåra att närma sig, till och med för dem som arbetar med det professionellt. Mattias Tranberg, leg psykolog och som forskat om existentiell terapi vid Lunds universitet, pekar på en obalans mellan olika vårdformer.
– Vården av människor i livets slutskede är väldigt medikaliserad. Vi har sjukhuspräster och kuratorer som representerar existentiella psykosociala perspektiv, men de medicinska professionerna har ändå en otrolig dominans, säger han.
Varför ser det ut så?
– Jag tror det hänger ihop med att palliativ vård länge tillhört de medicinska professionerna. Läkare och sjuksköterskor har haft starkare professionella ställningar och har kunnat sätta agendan och definiera vilka behov som är primära.
Samtidigt kan man inte skylla allt på sjukvården, förklarar Mattias Tranberg. Det finns också en generell beröringsskräck inom den psykosociala sfären som inte går att förbise. Att han står ensam i Sverige som specialiserad psykolog inom palliativ vård säger något om den saken.
– Döden är obehaglig att tänka på och det är också obehagligt att inte kunna lösa saker. När jag gick psykologprogrammet så pratade vi väldigt lite om döden, säger han.
LÄS OCKSÅ >> Så öppnar du för samtal om andlighet
Bland hälso- och sjukvårdskuratorer finns det många som är specialiserade på samtal om döden, och kanske verkar det som att något är på väg att hända även bland psykologer.
– I dag finns det ett moment om livets slutskede på psykologprogrammet i Lund och i Örebro. Jag märker själv också att det finns ett stigande intresse från professionen. Förhoppningen är att vi ser en förändring i närtid.
Vad är viktigast att tänka på i samtal med en patient som snart ska dö?
– Det absolut viktigaste är att lyssna och försöka parkera sin vilja att lösa saker. Det handlar om att försöka skapa kontakt och bli en människa i mötet.
Han menar också att man kan behöva hantera en slags dualism som kan uppstå hos döende personer. Även om det handlar om konflikterande tankar så är det något man både kan bekräfta och bejaka, förklarar han. Han ger ett exempel.
– Jag hade patient som hade en hjärntumör. När jag frågade honom vad han hoppades på så svarade han att han ville cykla runt Mont Blanc med sina kompisar. Samtidigt trodde han inte att han skulle vara vid liv till sin födelsedag, kommande månad.
– När jag frågade om vad han ansåg som meningsfullt med att cykla runt Mont Blanc så handlade det om att vara ute, att få cykla och att vara med sina kompisar.
Samtalet fortsatte med att Mattias frågade om det fanns något sätt att uppfylla de här värdena utan att cykla runt Mont Blanc. Det hela slutade med att patienten landande i en annan önskan – som faktiskt realiserades.
– Hans kompisar gav sig ut på en cykeltur och livestreamade det. Då kunde han sitta hemma i soffan och titta. Han kände att han var med och att de gjorde det för hans skull. Han hade till och med sin egen cykel bredvid sig.
