Trots att Jag & min familj har nått goda resultat i flera kommuner har det varit en utmaning att få fler att haka på. Varför? Det är en av flera frågor som Christina Nehlin Gordh, docent i klinisk beroendeforsning vid Uppsala universitet, varit med och utvärderat.
– Vissa kommuner har haft det svårare än andra. Det har bland annat berott på att det funnits väldigt många som ska tycka till om vilka familjer som ska gå i programmet. Det har varit handläggare, chefer och olika grupper som alla ska bedöma lämpligheten. Då blir det svårt att komma till skott i processen.
LÄS OCKSÅ >>> Så får barnen gehör i familjer där vuxna missbrukar
Finns det några framgångsfaktorer att lyfta?
– Vi har kommit fram till att cheferna har en väldigt viktig roll när det kommer till att stödja praktiskt. Till exempel genom att hjälpa till med lokal, se till att det finns medel för kaffebröd, och tydligt signalera att man verkligen tycker att det här är viktigt.
Är Jag & min familj ett helt nytt sätt att arbeta på?
– Det är ganska nytt att man försöker föra ihop barn och vuxna tillsammans. Annars brukar det ju vara så att var och en får hjälp på varsitt håll. Jag skulle nog säga att det här är ganska unikt.
Hur kommer det sig att det tagit fram tills nu att arbeta på det här sättet?
– Man tycker ju att det låter självklart att man ska arbeta så här men det är väl det här med stuprör inom socialtjänsten. Var och en jobbar liksom med sin sak – med barn eller med vuxna. Det krävs att någon tar initiativ och sätter i gång ett gemensamt projekt.
