Pernilla om att göra allt för sitt barn – men att tvingas till avstånd

Pernilla Pernsjö hittar lätt orden, hon är van att prata öppet om Alfred. Men ibland tar känslorna över, det hörs på rösten. Det klingande dalmålet, som trots över 30 år i Stockholm fortfarande är dominant, får en vemodig klang.

Sundbyberg 2008. Alfred går i femman när skolan börjar höra av sig om raseriutbrott. Det blir några svängar med samtal på BUP, men inget mer. I årskurs sex delar man på honom och tvillingsystern Matilda. Det är hennes val. Hon vill forma sin egen identitet, utan att stå i skuggan av sin karismatiske bror.

– Alfred har alltid varit en naturlig ledare, folk har dragits till honom. Han har haft lätt att få kompisar, alltid varit populär. Matilda blev lätt ”Affes syrra”. Jag förstår att hon tröttnade på det. Men efter att de hamnat i olika klasser började problemen. Jag tror att Matilda fram till dess tagit ansvar för honom i skolan, med läxor och tider. Nu var han tvungen att stå på egna ben, och han klarade inte av det. I sjuan eskalerade allt.

Skolk och snatteri, cannabis och Mini-Maria. Skolan hör av sig flera gånger i veckan. Polis och socialtjänst kopplas in. I åttan fick han diagnosen adhd.

– När han började röka cigaretter var jag jättearg på honom för det. Sedan när han började röka cannabis var jag så här ”jag struntar i om du röker cigaretter, bara du inte röker cannabis.” Det onormala blir det normala. Gränserna flyttas hela tiden, ofta omärkbart.

LÄS OCKSÅ >> Amir om sitt gamla liv som gängkriminell: ”Samvetet åt mig levande vissa dagar”

Efter halva terminen i nian slutar Alfred skolan. Han beskrivs som ett ”arbetsmiljöproblem” och blir i princip utköpt. Vid det laget har han satt eld på en papperskorg för mycket, hotat och bråkat med lärare och andra elever så till den grad att skolan blivit desperat. Han får behålla sina betyg i utbyte mot att han inte kommer tillbaka.

– Rektorn sa att han aldrig träffat på en sådan elev förut och undrar vad de ska göra. Men vi visste ju inte heller! Vi hade försökt allt. Vädjat, bönat och bett, skrikit, gråtit, hotat, mutat, skuldbelagt. Allt det man ska och inte ska göra.

Det dröjde inte länge innan Alfred hamnade på sitt första HVB-hem. Det var på Pernilla och Görans initiativ. Ett beslut ingen förälder ska behöva ta.

– Vi har fått fint stöd av socialtjänsten med många bra kontaktpersoner genom åren. Men eftersom vi var en så pass kapabel familj har vi också behövt ta många beslut själva. Ett av dem var att säga till socialtjänsten att det inte går längre, Alfred kan inte vara kvar hemma. Det var tufft.

Det blev totalt två HVB-hem och ett Sis-hem. Från det första HVB-hemmet blev han utslängd, det andra rymde han ifrån. Tredje gången gillt blev det jackpot. Hoppet tändes.

– Sis-hemmet var jättebra. Det låg väldigt fint på en ö med vackra omgivningar, inga stängsel, mysigt inrett. Det påminde om en kollogård, inte som man förväntar sig ett Sis-hem. De hade en form av rehabilitering där de killar som ville fick spela med det lokala fotbollslaget, och det tyckte Alfred var roligt. Han fick lära sig svetsa och höll föredrag på scen. Allt kändes så fantastiskt, som att nu vänder det. Men sedan fick han komma hem för tidigt.

De hade blivit lovade att Alfred skulle ha en anställning innan han kom tillbaka, men så blev det inte. Ett kort tag jobbade han som ställningsarbetare, men föll snart in i den kriminella banan igen. Hoppet släcktes.

– Gå upp i ottan, jobba, gå hem, göra matlåda, sova – på repeat. Han klarade inte av att leva så. Den kriminella livsstilen lockade mer. Han är där för pengarna, men framför allt tror jag för kickarna.

Badandet har varit en flykt undan kaoset. Skrivandet har hjälpt henne bearbeta det. Boken Älskade jävla unge kom ut i höstas och är en skildring av en mammas kamp för sin son. Om maktlöshet, sömnlösa nätter, den ständigt gnagande oron. Om att leva i ett standby-läge. Men också om oändlig kärlek och uppoffringar.

– Som ventil har skrivandet varit ovärderligt. När Alfred greps 2023 lovade jag mig själv att inte gå upp i det lika mycket som förra gången. Jag reste ensam till Mallorca och där grodde tanken på att skriva en bok. Jag hade sparat alla papper från BUP, socialtjänsten, skolan, alla polisutredningar – allt fanns ju där. När jag kom hem var jag full av hybris och skickade in manuset till ett par förlag.

Vilka reaktioner trodde du att boken skulle väcka?

– Jag trodde att jag skulle få mycket skit, att det skulle uppfattas som att jag försvarade det Alfred gjort. Men jag har bara fått enormt mycket kärlek. Hundratals mammor, och kanske två-tre pappor, som hört av sig och tackat för att jag vågar prata öppet om det här. De säger att boken är viktig, och det är först nu när det börjat sjunka in, som jag kan ta in de orden. Boken kanske betyder något för andra, och då får alla de här jobbiga åren en mening.

När Alfred släpps från fängelset kommer han att vara 34 år gammal. Vännerna från skolan och fotbollslaget har fasta jobb, familj, utstakade liv. Själv har ”Foxtrots bombmakare” kanske gängens respekt, men sen då?

– Hur ska det bli när han kommer ut? Vad ska han jobba med, var ska han bo? Kommer han någonsin kunna leva ett hederligt liv? Sådana tankar tog över hela mitt väsen förut, men inte längre. Jag har släppt det helt, för jag vet att det inte spelar någon roll. Jag har redan utplånat mig själv för att försöka hjälpa honom.

När Alfred satt inne förra gången satte Pernilla Pernsjö hela livet på paus, besökte honom så ofta det gick och sögs in i medberoendet totalt. Den här gången är det annorlunda, säger hon.

– Jag har varit med om det förut, han sitter inne under längre tid, för värre saker. Narkotikabrott är fruktansvärt, men sprängningar och medhjälp till mord? Det går inte att förstå eller acceptera att han kan göra sådana saker. Att min barnsliga, roliga, snälla kille har det i sig. Det är en del av honom som jag inte känner.

Hur ser din och Alfreds relation ut idag?

– Vi skriver brev till varandra. Nya regler i fängelset är att vi inte får kramas, så Alfred vill inte ha besök längre. Och jag förstår honom, för det är en väldigt konstig situation att ses övervakade av vakter. På ett sätt tycker jag det är skönt att inte träffa honom, det gör det lättare att hålla allting ifrån mig. Samtidigt är det väldigt sorgligt, för det känns som han försvinner ifrån mig.

Har du gett upp hoppet om honom?

– Nej, det har jag inte. Men jag har accepterat att jag inte kan styra över hans liv. Jag kan bara ansvara för mitt eget. Alfred måste själv vilja ha en förändring.