Under ett yrkesliv passerar klienterna förbi. Ni har kontakt ett tag, sen går de vidare. En del stannar kvar i minnet, men hur det går får ni oftast inte veta. Så när Brandon Sekitto ringde upp sin tidigare socialsekreterare blev känslan… Wow!
De bestämde sig för att ses alla tre och lärde känna varandra på nytt. De tidigare socialsekreterarna berättade för Brandon Sekitto om sina minnen och intryck av honom, men händelserna låg långt tillbaka i tiden. För att komma djupare föreslog Lotta Persson Öhrn att han kunde -beställa fram sin akt.
Han gick i gång på idén, men tog den ett steg längre: Kunde de inte gå igenom den tillsammans? Socialsekreterarna tackade hedrade ja, och de skapade en gemensam chattgrupp.
– ”Nu har jag beställt den”, skrev Brandon. Sedan väntade vi spänt på att materialet skulle dimpa ned – nästan som att vi väntade barn, berättar Lotta Persson Öhrn med ett skratt.
En dag tre månader senare skickade Brandon Sekitto en bild på två fulla kuvert, sammanlagt en decimeter tjocka. Kort därefter möttes de, den första söndagen av flera planerade.
– Jag kommer ihåg hur vi gick in i det där rummet, tände ett ljus, och så öppnade du akten, Brandon. Nu när det väl var på riktigt var jag jättenervös.
Lotta Persson Öhrn hade inte varit socialsekreterare särskilt länge när hon fick Brandon Sekitto som klient. Inte heller Ann Gardeström. Hennes kontakter var initialt med hans mamma, och de första journalanteckningarna är från 1991. Skrivmaskin och tippex. Även hon närmade sig dokumenten med viss bävan.
– Tänk om jag hade skrivit saker som jag skulle skämmas över, som jag inte kunde stå för? Vi funderade också över om det kunde finnas saker där som du, Brandon, inte visste om och som kanske skulle vara jättejobbiga för dig att läsa. Ja, jag undrade vad det skulle bli av allting.
Brandon Sekitto var nio år när han lämnade Uganda. En vinterdag klev han av flyget på Arlanda med en svensk skylt på magen och möttes av en kvinna – den första vita person han hade sett – som ledde honom till hans mamma. Hon hade kommit ett år tidigare och bar nu på sitt andra barn.
Deras hem fanns i stadsdelen Solhem i Järva utanför Stockholm, och där väntade också en ny styvpappa med två barn från ett tidigare äktenskap.
Brandon Sekitto fingrar på akten, som ligger framför honom på bordet. Den har solgula pärmar och en anteckning på första sidan: ”Lite rörigt, domar, utlåtande, mm”.
Det var i högstadiet som problemen började på allvar. Om det skedde en incident på skolan kunde man vara säker på att han hade något med den att göra: skadegörelse, bråk, brandlarm. Det var inte så farliga saker, säger Lotta Persson Öhrn, men Brandon Sekitto kontrar: Rökbomberna då? Potentiellt farligt. Åtminstone kostsamt.
Svenskan var svår och lektionerna blev inte enklare av hans dyslexi, länge odiagnostiserad.
– Jag gillade egentligen att gå till skolan, men fick inte det stöd som jag hade behövt. Hade inte gjort hemläxan. Hade svårt att skriva. Jag höll mig undan, för att inte blotta mig själv. Buset och skolket var ett sätt att kompensera.
Längre upp i tonåren tilltog kaoset, när droger och kriminalitet kom in i bilden. Han återkommer till det under samtalet: hur snabbt livet rasade fram. Ett grovt brott gömmer sig långt bak i akten, men en viktig orsak till den destruktiva utvecklingen hittar man långt tidigare: hemmet.
LÄS OCKSÅ >>> Terapin började med månader av tystnad – sedan vände det för Fanny och Simon
Styvpappan hotade inte bara med att skicka tillbaka honom till Uganda när han inte skötte sig, utan misshandlade honom också både psykiskt och fysiskt.
– Jag tror att jag har försökt att förtränga våldet. Ibland har jag stannat upp i livet och tänkt att det nog inte var så allvarligt. Det har varit obekvämt att se det.
Ann Gardeström.
Ann Gardeström suckar.
– Jag visste inte om det här, det var nya saker som kom fram. Våldet som Brandons mamma utsattes för pratade vi mycket om, men inte att även han var offer för det. Det kan jag skämmas över nu, att jag inte frågade mer om det. Vi skulle ha frågat mycket mer om våldet.
Något som de inte behöver skämmas över är hur de skrev i journalen. Till sin lättnad kan de konstatera att de uttryckte sig respektfullt, och med omsorg om detaljer och möten. Med tjänsteutlåtanden och åklagaryttranden var det lite annorlunda, och Brandon Sekitto har reagerat över vissa formuleringar.
Ann Gardeström menar att man måste läsa dem utifrån deras syfte.
– Man kunde skriva på ett speciellt sätt för att du skulle få bli placerad. Man kanske överdrev lite, eller vinklade saker.
Fakta: Brandon Sekitto
Ålder: 45.
Familj: Fru och sonen Colin 15 år.
Bor: Kungsängen.
Gör: Mångfaldsstrateg, familjeterapeut.
Intressen: Människor som art, hur vi funkar och tänker som grupper. Det innefattar en rad olika aspekter: socialpsykologi, kulturantropologi, evolutionär psykologi och historia.
Brandon Sekitto funderar.
– Okej, så det kanske inte ens var som det står?
– Jo, man ska ju säga som det är, men vi tydliggjorde dina behov.
– En sak som jag reagerar på är att ni har skrivit: ”Han förstår inte att han inte är som andra barn.” Vad menade ni med det?
Ann Gardeström menar att det finns flera perspektiv på det.
– Ett interkulturellt, till exempel: Att du inte var vit. Man kan också förstå det utifrån att du inte hade svenskan med dig från början.
Socialarbetarna har analyserat journalen utifrån ett interkulturellt perspektiv, berättar de. En slutsats är att de underskattade den ugandiska diasporans inverkan på familjen och vad det betydde för Brandon Sekitto att ha brutit upp från ett land och flyttat till ett annat.
– Vi förstod det nog, men satte inte ord på det. Vi skulle ha kunnat gå in i det med större nyfikenhet. Det är någonting som vi har pratat mycket om.
Med fler frågor hade Brandon Sekitto kanske berättat mer om den rasism han blev utsatt för, och som fick sitt mest brutala uttryck när han var sexton år och bodde på behandlingshem i Hässelby. Han och hans kompis hängde runt i centrum, och efter lite tjafs med några poliser som ville ha bort dem från torget fick de veta att de skulle bli hemkörda.
– Jag protesterade inte, det kändes som en vinst att få skjuts hem. Men det visade sig att vi inte skulle hem.
I stället körde bilen runt planlöst medan en av poliserna misshandlade Brandon Sekitto med en betong och tvingade honom att upprepa att han var n-ordet och en ”apjävel”.
– Den här händelsen ledde till att jag låste in mig. Det här vet inte ni så mycket om, Ann och Lotta, men den gjorde mig ännu mer destruktiv, och jag försökte dränka mig själv i droger och alkohol. Jag var så förbannad.
Under de där söndagarna då Brandon Sekitto, Lotta Persson Öhrn och Ann Gardeström läste och diskuterade blev de nära vänner. Det märks. De fyller i varandras meningar och artikulerar snabbt undertoner. Tillsammans grävde de fram skärvor från det förflutna och kunde rekonstruera avgörande delar av Brandon Sekittos uppväxt, och samtidigt spännande sidor av socialarbetarens verklighet 30 år tillbaka.
Allteftersom blev det dock tydligt att en viktig bit saknades, begravd under stora svartmarkerade sjok i pappren: mamman. De bestämde sig för att tillsammans besöka henne i London, där hon bor numera.
Brandon Sekitto hade träffat henne då och då under åren, men det var i samband med att han återfick kontakten med Ann Gardeström och Lotta Persson Öhrn som relationen fördjupades.
– När jag frågade henne hur hon skulle känna om vi besökte henne och hon fick berätta, svarade hon att det kanske kunde vara ett fint sätt att få ett avslut. Precis som jag hade hon gått runt och funderat över den där tiden.
De hyrde ett konferensrum på ett hotell, och mamman mötte upp utanför. Hon var glad över att träffa socialsekreterarna, kanske särskilt Anna Gardeström, som hon har känt längst.
– Glädjen kändes genuin. ”Ann, you are almost a part of the family”, sade hon.
Men hon var nervös också, berättar Lotta Persson Öhrn.
– Du ställde väldigt vågade och modiga frågor till henne, Brandon.
Hennes berättelse var stark, konstaterar de, och gav nya insikter. Först nu blev hela vidden av den fysiska och psykiska misshandeln tydlig. Hon beskrev också hur svårt det var för henne att lämna äktenskapet. Det ugandiska kollektivet hade ett starkt inflytande över familjen och pressade henne till att stanna kvar.
– Vi pratade jättemycket om hur hon blev behandlad av mannen, men inte lika mycket om trycket från gruppen. Fan vad hon har kämpat…
Brandon Sekitto, Ann Gardeström och Lotta Persson Öhrn hade filmat alla möten, också med mamman, och efter resan till London insåg de att de borde göra något mer av det stora arbete som de hade lagt ner, någonting som också andra kunde få ta del av. Kanske ett – framträdande?
– Någon tipsade oss: Sätt en deadline och bjud in några personer. Så förra julen bjöd vi in familj och lite gamla kollegor från Tensta. Vi hyrde en lokal här i byggnaden. Också gjorde vi den här…
Nej, de värjer sig för ordet ”framträdande”. ”Föreställning” låter ännu värre. De är knappast några skådespelare, säger de.
– Vi brukar säga att vi ”gör vår grej”, berättar Lotta Persson Öhrn.
Till stöd har de haft en berättarcoach, som har hjälpt dem att välja ut och gestalta ett antal anekdoter, var och en runt 3–5 minuter lång, som de sedan har satt ihop till en sammanhängande story. De har framträtt för socialtjänster och på Socialstyrelsen, men även för människor utanför professionen.
– De här berättelserna går rakt in i dem som lyssnar, och vi brukar få mycket frågor efteråt.
En av dem är vanligare än de andra: Hur kunde det gå så bra för Brandon Sekitto, trots hans tuffa förutsättningar? Det är inte helt enkelt att svara på. Brandon Sekitto själv tvekar. Lotta Persson Öhrn bryter in.
– En av faktorerna är Brandon själv, hans personlighet och drivkraft och förmåga. Och att han hade en mamma som trots alla svårigheter fanns där.
– Och som älskade dig, säger Ann Gardeström till honom.
Hon tillägger:
– Sedan vill vi ju gärna tro att socialtjänsten också hade en liten del i det hela…
Brandon Sekitto ler.
– En liten del då…
Efter att ha gått igenom hela den solgula pärmen kan Lotta Persson Öhrn och Ann Gardeström till slut konstatera en sak: Visst gjorde de en del misstag, och visst var barnperspektivet mindre närvarande på 90-talet, men på det stora hela är de stolta över de socialsekreterare som framträder på och mellan raderna.
De var ambitiösa, och tyckte på ett personligt plan mycket om sin klient. Samtidigt var socialarbetarens förutsättningar bättre på den tiden, menar de.
– Vi träffade familjen mycket mer än vad vi skulle ha hunnit i dag. Vi pratade och pratade. Vi ser ju det i journalanteckningarna, ibland hade vi skolmöten varannan vecka. Och jättemycket hembesök.
Brandon Sekitto bekräftar den bilden. Den tillit som är uppenbar runt bordet här i dag, med plats för både kritiska anmärkningar och blottlagda personliga sårbarheter, fanns redan då, berättar han, och det var avgörande för honom.
– Man sitter mitt emot någon som har ens liv i sina händer. Tror jag på vad personen säger? Om hon säger att hon vill att jag ska bli placerad – är det för att bli av med mig, eller för att hon verkligen tror att det är det bästa? Att bestämma sig för att lita på någon var den enda kontroll jag hade över tillvaron, och jag litade på Ann och Lotta.
