Den 4 december tillträder Martin Modeus som Sveriges nya ärkebiskop. I en allt mer polariserad värld lär hans egenskaper som brobyggare behövas. Dessutom har han en vision om ett växande ideellt arbete i kyrkans regi.
Allting tyder på att den här bron kommer att bli ansträngd framöver. Vi går in i en mycket svår tid, där såväl kriget som klimatkatastroferna hotar med eskalering. Dessutom väntar en ekonomisk lågkonjunktur, kanske till och med kris. Hur ska kyrkan möta en situation där allt fler pressas ut i de materiella och andliga marginalerna?
Martin Modéus svarar med visioner om ett större ideellt arbete.
– Vi har i kyrkan vant oss vid en verklighet där vi är avlönade tjänstepersoner. Det är helt nödvändigt att samhällets arbete med utsatta organiseras så, men det är ingen naturlag att det ska vara så också i kyrkan. Bland flera andra undersökningar genom åren så gjordes det en här i Linköping för drygt tio år sedan där man frågade ungefär så här: ”Kan du tänka dig att ta ett ideellt uppdrag i kyrkans regi?” Bortåt hälften svarade ja.
Det finns alltså en beredskap bland människor, säger han. Kyrkan måste dock bli bättre på att fråga, och inte vara så fyrkantig.
– När vi frågar: ”Vad kan du bidra med”, och får svaret: ”Jag är terapeut, och kan bidra med en timme var fjortonde dag”, så måste organisationen kunna ta emot det. Och det är en utmaning.
Ett större ideellt engagemang betyder inte att antalet utbildade diakoner ska minska, betonar han. Snarare kanske de kan få nya roller i kyrkan, där de går från att vara utövare till att leda ett bredare diakonalt arbete.
– Med skickliga och välutbildade diakoner, gärna många fler än i dag, och ett brett ideellt bärande bygger vi samhällssolidaritet.
Men kan inte kyrkan behöva skära ner på anställda diakoner, med tanke på de minskade resurser som medlemstappet innebär?
– Hela kyrkan behöver se över sin ekonomiska kostym. Det viktiga är att vi inte passar på diakonin. Kyrkan har i årtusenden ordnat det på olika sätt, och just nu har vi en stark professionalisering. Det behövs verkligen, för en del av dem som vi får till oss är människor som trillat igenom rätt många skyddsnät i samhället.
FAKTA: Martin Modéus
Gör: Nybliven ärkebiskop för Svenska kyrkan, tidigare biskop för Linköpings stift.
Född: 1962.
Familj: Hustrun Marianne och fem vuxna barn.
På fritiden: Fotar. Aktuell med fotoboken ”Bildrikt talat”.
Martin Modéus har personligen engagerat sig för en del av dessa som trillat ur. År 2011 gav han sig kritiskt in i debatten om den nya sjukförsäkringsreformen. Och vad gäller migrationen skrev han 2016: ”För ett år sedan slöt det svenska folket upp kring en av de mest generösa flyktingpolitikerna i EU. Nu är vi minst generösa. Vad gör det med oss? Först gråter vi, och sedan vänjer vi oss – är det så?”
– Så blev det, konstaterar han nu.
Finns det risk att också kyrkan vänjer sig?
– Man ska inte underskatta risken, men man ska hålla emot.
Hur gör man det? Martin Modéus svarar med Jesus, om att stå bredvid honom. Inte öga mot öga – den bilden är för introvert och självcentrerad – utan bredvid, med hans blick på världen.
– Jag skulle verkligen kunna gå loss i den här frågan… Jag har under åren sett till att träffa flyktingar i stiftet, sitta och tala med människor, för att hålla den delen av mig själv varm. Det har varit livsomvälvande.
Han blir arg när man gör brottsligheten till ett etniskt problem, säger han.
– Det är ett sätt att lägga dimridåer över en mycket större bild och stämpla människor som inte alls har med det här att göra.
Här kommer vi ofrånkomligen in på det så kallade ”kulturkriget”, den retoriskt hatfulla sammandrabbning mellan traditionellt progressiva och konservativa värden som äger rum i samtidens mediala och politiska rum. Att kyrkan på senare tid ofta dragits in i debatten och från höger anklagats för att vara vänstervriden är inget Martin Modéus är orolig för: Ibland uppfattas kyrkan som vänster, andra gånger som höger.
LÄS OCKSÅ >>> Kyrkan sista utvägen för Flora och Simone
Här märks brobyggarens ambitioner, och svårigheter. På frågan om kulturkriget nått in också i kyrkan svarar han ja, och nej.
– ”Kulturkrig” är ett så starkt ord. Och bakom det ligger ibland rätt rimliga resonemang, som man behöver föra i ett civiliserat tonläge. Och de resonemangen har funnits i samhället längre. Även i kyrkan.
Han känner att han slirar på frågan, konstaterar han, och det vill han inte. Men här är både ja och nej dömt att väcka kritik. Det är lätt att förstå honom: Kanske är det här den viktigaste bro som Martin Modéus måste bygga framöver, för att inte en eventuellt tilltagande polarisering ska slita sönder också kyrkan.
Men var går gränsen för brobyggandet? Vi ser just nu en oroväckande politisk utveckling i världen, och även i Europa, där demokratin är på tillbakagång och högerauktoritära, ibland rent postfascistiska, partier kommer till makten.
Finns det inte en gräns där kyrkan måste säga ifrån också partipolitiskt?
– Jo, absolut. Men jag tror inte man behöver hänga sig fast i frågan om partipolitiskt eller inte. Du har rätt i att kyrkans samhällskritik i vissa tider kommer att uppfattas som mer politisk. Helt klart. Men det är en del av efterföljelsen: Vi ser det vi ser och tolkar det utifrån Jesus, och vi säger vi det som behöver sägas. Andra får klistra etiketterna.
Genom evangeliet får han själv en ”positionsbestämning” som inte kommer ”ur ett sammanträde där man antar en policy”, säger han. Varje gång han slår upp texten om den barmhärtige samariern rullas scenen upp: där ligger en skadad person på vägen, och där kommer en människa från en annan religion gående. Läsaren förväntas identifiera sig med båda.
– Oavsett vad vi har sagt på kyrkorådet eller kyrkomötet så ligger den där personen där och har ont. Inte frågar jag honom vad han har för medborgarskap, eller religion eller om han tror på Gud överhuvudtaget – jag hjälper honom.
Har du själv haft social utsatthet i din närhet?
– Det tror jag inte att någon skulle svara nej på. Som de gamla sade: Vi har vår beskärda del. Men utsattheten har väldigt många ansikten.
Dina erfarenheter?
– I alla släkter finns det sjukdom av olika slag. Sjukdomar som inte går att ta sig förbi. Det är klart att jag får ansikten framför mig, i släkt och vänskapskrets.
Har Martin Modéus tro på ett evigt liv erbjudit tröst inför utsatthet, sjukdom och död? I vissa fall, svarar han. Men inte per automatik.
– Sverige är ett rätt rationalistiskt land, och därför är en vanlig fråga: funkar det? Vi har någon sorts bild av att när vi ber ska det hända något, och när vi tror ska det uppstå frid, så att säga.
Ett slags konsumism – man förväntar sig någonting tillbaka?
– Ja, det är en riktig iakttagelse. Men tro är mycket mer av relation för mig. Om man skiljer på ”systemvärld” och ”livsvärld” så ligger inte tron i systemvärlden, utan i hög grad i livsvärlden. Jesus vänder sig inte till dig och säger: ”Kom igen nu så styr vi upp det här”, utan han lägger armen om dig.
I slutet av kvällen på biskopsgården är det dags att ta farväl av Martin Modéus, som nu går från stiftsbiskop till att vara företrädare för hela kyrkan. Ungefär åtta år av ”generationsöverskridande” middagar är över, åtminstone med honom runt bordet. Han, som en gång fick en nyckel till kyrkan, får nu ett nyckelband som gåva av Svenska kyrkans unga. Den tycks binda honom till hans brolöften.
Men kommer dessa broar att hålla i en svår och konfliktfylld tid? Han lär behöva hjälp, något han själv tycks vara inne på när han ställer sig i kristallkronans sken och tackar.
– Vid mottagningsceremonin här 2011, då jag blev biskop, hörde jag mig själv säga att ”biskop, det är man tillsammans”. Det visade sig att så var det faktiskt – biskop är man tillsammans. Det har vi fått vara tillsammans. Tack så hemskt mycket för det. Så åk nu hem och gör det bara – se till att träffas!
LÄS OCKSÅ >>> Här omfamnas gästerna av värme och gemenskap – och ett mål mat
