Tim Andersson

Reporter

8 apr 2021

Anna Simonsson

Fotograf

8 apr 2021

8 apr 2021

Porträttet: Ingela Jansson

Det etiopiska fängelset blev vändpunkten för Ingela: ”Jag vill göra gott”

Foto: Anna Simonsson

I åtta år satt Ingela Jansson i det ökända Kalityfängelset i Etiopien. Nu pluggar hon till socialpedagog och lever med skuld och skam inför dem som hon bedragit men har lyckats frigöra sig från sitt förflutna.

  • INGELA JANSSON:
  • Ålder: 40 år
  • Bor: I Stockholm
  • Familj: Sambo och två barn
  • Gör: Studerar till socialpedagog i Stockholm, jobbar samtidigt som sysselsättningshandledare i socialpsykiatrins dagliga verksamhet.
  • Aktuell: Med boken "Mina åtta år i Kality" om hennes tid i det ökända etiopiska fängelset.
  • Fritidsintressen: Träning, matlagning och älskar böcker.

Tim Andersson

Reporter

8 apr 2021

Anna Simonsson

Fotograf

8 apr 2021

8 apr 2021

Ingela Jansson hade överlevt åtta år i det ökända Kalityfängelset i Etiopien när det till sist höll på att ta slut.
Hon låg inlagd på sjukhus för tarmvred och hade av olika orsaker inte fått vätska på sex dygn. Nu kände hon skräckslagen hur kroppen började domna bort. Det startade i fötterna och spred sig uppåt, och när det hade nått ansiktet hann hon precis be sin vän på stolen intill att hälsa hennes två döttrar i Sverige att hon älskar dem.
Ingela Jansson förlorade medvetandet, stod plötsligt utanför sin kropp och såg sig själv dra ett sista andetag på metallbritsen. En ensam tår trotsade vätskebristen.
Fyra år har gått sedan dess, men Ingela Jansson gråter igen när hon talar om händelsen. Hon sitter svartklädd på ett av Bonnierförlagen i centrala Stockholm. Runt handleden bär hon Frälsarkransen, ett radband som man använder i Svenska kyrkan. En av de färgade kulorna kallas ”nattens pärla”, och den ska påminna om döden och livets kriser. Det samspelar med hennes eget motto: ”Never forget where you came from”.
– Från början ville jag bara stöta bort tiden i Kality, stänga dörren. I dag försöker jag att inte stöta den alltför långt bort. Den är en del av mig, och den måste få vara med om jag ska kunna vara hel.

Kriser finns det gott om i Ingela Janssons liv. Som dotter till en bilhandlare i lagens gråzoner började hon att deala med bilar i tonåren. Utför på allvar gick det när hon träffade Jack, en världsvan trickster med rik pappa och ett samvete fritt från skrupler. Det visade sig att han arbetade åt ett kriminellt nätverk, och hon drogs in i bedrägerier som snart räknade miljonbelopp.

Många turer i korthet: Ingela Jansson vittnade mot maffian 2004, åkte själv fast 2006 och dömdes till 2,5 års fängelse för grovt bedrägeri. Vad hon gjorde sedan är en av de mer häpnadsväckande sakerna i berättelsen: I stället för att acceptera straffet stuvade hon in sin dotter i bilens baksäte och lämnade landet. Målet var Etiopien, som hennes nye pojkvän kom ifrån.
– Jag skulle i fängelse och min dotter till ett fosterhem, men när hon klamrade sig fast runt min hals och bad mig att inte lämna henne igen så gick det bara inte, berättar hon.
I Etiopien försörjde de sig till en början på hederliga affärer. Men när Ingela Janssons pojkvän ville bygga ett hus åt sin mamma räckte inte pengarna. För att snabbt få loss kontanter skrev de bland annat ut checkar utan täckning, och en dag knackade den etiopiska militärpolisen på dörren. Ingela Jansson dömdes till 55 års fängelse och fick dela sal med mördare.
– Jag minns mycket tydligt det första intrycket av Kality. Framför allt alla vapen, skarpladdade, redo. Jag minns den brunröda jorden, dammet, och så det här otroligt primitiva, som att komma till en fattig afrikansk by från tv när man var liten: något stenhus, lerhus och plåtskjul.

Frälsarkransen kan man använda som man vill. Ingela Jansson smeker ibland en kula under en stunds kontemplation. Två steg bort från den svarta nattpärlan finns den stora vita: ”uppståndelsepärlan”, som står för hoppet och livets förnyelse.
Ingela Jansson har verkligen upplevt själens dunkla natt. Och samtidigt: redan i fängelset inleddes ett nytt liv. Hon beskriver i sin självbiografi, ”Mina åtta år i Kality”, hur hon började hjälpa andra, som den kroniskt smutsige pojken ”Abi” till exempel, vars första ord blev en variant på Ingela Janssons Kality-namn: ”Angieeee…”.
Med åren blir hon dessutom utnämnd till ordningsman för ett slags stödgrupper som bildats i Kality. I den rollen stöttade hon unga kvinnor på glid.
– Jag pratade med dem om sådant som hygien, relationer och sex. Det fanns tjejer från landsbygden som inte ens visste hur man blir gravid.

I fängelset kände sig Ingela Jansson övergiven av sin familj. ”Den smärtan… den var förkrossande, men jag var tvungen att få uppleva den för att kunna hela mig själv. Foto: Anna Simonsson

När Ingela Jansson benådades och släpptes fri 2018 bestämde hon sig för att fortsätta i samma riktning. För tillfället pluggar hon till socialpedagog i Stockholm, samtidigt som hon jobbar som sysselsättningshandledare i socialpsykiatrins dagliga verksamhet. Där möter hon klienter som på grund av psykisk ohälsa har hamnat i utanförskap – en situation som hon enkelt kan relatera till.
– Jag vill inte avsäga mig mitt ansvar för mina handlingar, det vill jag inte, men jag vill söka svar på hur det kunde gå så illa. Vad människor än må tro var jag en liten vilsen tjej som sökte kärlek och trygghet. Man kan inte förstå det utifrån mina handlingar, jag förstår det inte riktigt själv. Men så var det.

Ingela Jansson beskriver en kärlekslös barndom kantad av våld, alkohol och tablettmissbruk. Ingen trodde på henne. Hon fick tidigt höra att hon skulle sluta som ”ett socfall med en unge på armen.” Hon bestämde sig för att bevisa motsatsen: innan hon fyllt trettio skulle hon ha familj, hus och en miljon på banken – hennes pappas recept på lycka.
Men precis som i en grekisk tragedi uppfyllde Ingela Jansson den onda profetian genom att försöka undfly den: jakten efter framgång och snabba pengar, det som i förlängningen skulle ge henne ett värde, drev henne bort från en spirande karriär som försäljare. I stället för miljoner på banken – polis och stora skulder till Kronofogden.
– Även familjedrömmen gick snabbt i kras. Med något undantag var männen som jag träffade destruktiva, våldsamma och förtryckande.
Nu vill Ingela Jansson jobba med unga tjejer som riskerar att gå samma väg som hon gjorde, som söker sig till destruktiva relationer, som kanske begår brott för att hjälpa eller skydda sina pojkvänner.
– Vi måste framför allt stödja de här personerna. Det är viktigt att det finns en trygg vuxen i ungdomens närhet, det må vara en socialpedagog, en lärare eller en förälder, som står kvar efter alla misstag och säger: ”Välkommen tillbaka, är du redo för ett nytt försök?”.
Efter sin nära döden-upplevelse vände sig Ingela Jansson, som så ofta förut i fängelset, till Bibeln.
– Det finns en vers som säger ungefär: Lita inte på mäktiga män, sätt din tillit till gud…

- Jag kan inte radera ut någonting, varken för mig själv, mina barn eller dem som blivit indragna i mina dåliga handlingar

Hon var ensam. Med undantag för sina två döttrar hade hon ingen, det insåg hon nu. Ingen pojkvän skulle komma till undsättning. Inga diplomater. Familjen hade kopplat bort henne. I övergivenheten klamrade hon sig fast vid sin pappa. Han hade dött innan Ingela Jansson hamnat i fängelset och kunde därför inte anklagas för familjens tystnad.
– Jag kommer ihåg strax efter att jag kommit hem. Jag tog två glas vin, och jag som inte smakat alkohol på så länge blev berusad och grät och grät. Då kom alla de här känslorna: ”pappa, pappa, pappa…” När jag lyssnar på den P1 dokumentär som gjordes om mig för ett par år sedan hör jag på mig själv att han fortfarande sitter på tronen.
Det var först när hon började gräva i uppväxten, inte minst under arbetet med boken, som en ny bild trädde fram. Hon talade med bekanta till familjen. Gamla vänner. Efter påtryckningar från sin medförfattare Lena Lindehag begärde hon till sist också fram den utredning som socialtjänsten gjort när hon vänt sig dit i tonåren, och som ledde fram till en familjehemsplacering.
– Då mindes jag: Just det, det var så här det var… Det var återigen förkrossande, att en gång för alla få hela bilden av min barndom – och min pappa. Det var verkligen jättehemskt. Men när hela bilden var klar framför mig kunde jag släppa den.

Ingela Jansson är inte bitter säger hon, och vill inte anklaga någon i sin familj. De formades av sina uppväxter, så som hon formats av sin. Samtidigt – ansvaret finns kvar. Själv lever hon med skulden och skammen över att ha lurat och bedragit människor.
– Jag kan inte radera ut någonting, varken för mig själv, mina barn eller dem som blivit indragna i mina dåliga handlingar. Jag kan inte radera det för någon av oss. Men jag kan göra gott. Jag kan ge av mig själv, och kanske hjälpa och stärka andra genom mina erfarenheter.
”Jagpärlan” – så heter den lilla vita, till hälften färgad och till häften genomskinlig. Den ska påminna en om att se sig själv som värdig och ansvarsfull. Och så finns till sist den stora guldfärgade, armbandets början och slut: Gudspärlan. Det är den viktigaste för Ingela Jansson, men det är en annan historia för ett annat sammanhang. I påsk ska hon döpas.

Ingela Jansson lever med skuld och skam inför dem som hon bedragit. Nu pluggar hon till socialpedagog och hoppas kunna använda sina destruktiva erfarenheter till något konstruktivt. Foto: Anna Simonsson

Läs mer

Kriminalitet
14 okt 2020

Så får kriminella hjälp till ett nytt liv

Sprängladdningar i bostadsområden och dödsskjutningar på öppen gata...

Socialt arbete
30 sep 2022

Utmaning att hålla stödjande samtal via chatt – här ger experten tips

Samtalsstöd genom chatt är ett lättillgängligt sätt för stödsökande...

Nyheter
29 sep 2022

Ny lagstiftning som rör frivården ska mildra överbeläggningen på landets anstalter

Kriminalvårdens verktygslåda har adderats med ny lagstiftning som r...

Läs även

Porträtt
12 sep 2022

Duon på Centralen som stöttar de socialt utsatta: ”Det blir en gemenskap här”

Mellan 70 och 100 personer är mer eller mindre bosatta på Centralst...

Porträtt
20 jun 2022

Johan Nikula hjälper våldsamma män att sluta slå

"Vi behöver komma nära och prata mer med våra ungdomar", ...

Porträtt
23 maj 2022

Socialchefen och gisslandramat i Kalix

När Kalix kommun utsattes för en ransomware-­attack strax före jul ...

Porträtt
6 maj 2022

Magdalena el-Sayed: ”Det vi gör är skitviktigt”

Möt Magdalena el Sayed, socialsekreteraren som arbetar på polisstat...

Porträtt
10 apr 2022

Rebecca Svensson tar fajten för barn och unga

Raseriet efter uppväxten i samhällets vård har lagt sig. Kritiken m...

Porträtt
28 feb 2022

”Händelsen har märkt hela vår organisation”

När en femårig pojke i höstas tog sig ut från sitt HVB-hem i Hagfor...

Missa inget!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och håll dig uppdaterad om aktuellt från Socionomen.