Det etiopiska fängelset blev vändpunkten för Ingela: ”Jag vill göra gott”

Många turer i korthet: Ingela Jansson vittnade mot maffian 2004, åkte själv fast 2006 och dömdes till 2,5 års fängelse för grovt bedrägeri. Vad hon gjorde sedan är en av de mer häpnadsväckande sakerna i berättelsen: I stället för att acceptera straffet stuvade hon in sin dotter i bilens baksäte och lämnade landet. Målet var Etiopien, som hennes nye pojkvän kom ifrån.

– Jag skulle i fängelse och min dotter till ett fosterhem, men när hon klamrade sig fast runt min hals och bad mig att inte lämna henne igen så gick det bara inte, berättar hon.

I Etiopien försörjde de sig till en början på hederliga affärer. Men när Ingela Janssons pojkvän ville bygga ett hus åt sin mamma räckte inte pengarna. För att snabbt få loss kontanter skrev de bland annat ut checkar utan täckning, och en dag knackade den etiopiska militärpolisen på dörren. Ingela Jansson dömdes till 55 års fängelse och fick dela sal med mördare.

– Jag minns mycket tydligt det första intrycket av Kality. Framför allt alla vapen, skarpladdade, redo. Jag minns den brunröda jorden, dammet, och så det här otroligt primitiva, som att komma till en fattig afrikansk by från tv när man var liten: något stenhus, lerhus och plåtskjul.

LÄS OCKSÅ >>> Så gick det sen för Ingela

Frälsarkransen kan man använda som man vill. Ingela Jansson smeker ibland en kula under en stunds kontemplation. Två steg bort från den svarta nattpärlan finns den stora vita: ”uppståndelsepärlan”, som står för hoppet och livets förnyelse.

Ingela Jansson har verkligen upplevt själens dunkla natt. Och samtidigt: redan i fängelset inleddes ett nytt liv. Hon beskriver i sin självbiografi, ”Mina åtta år i Kality”, hur hon började hjälpa andra, som den kroniskt smutsige pojken ”Abi” till exempel, vars första ord blev en variant på Ingela Janssons Kality-namn: ”Angieeee…”.

Med åren blir hon dessutom utnämnd till ordningsman för ett slags stödgrupper som bildats i Kality. I den rollen stöttade hon unga kvinnor på glid.

– Jag pratade med dem om sådant som hygien, relationer och sex. Det fanns tjejer från landsbygden som inte ens visste hur man blir gravid.

När Ingela Jansson benådades och släpptes fri 2018 bestämde hon sig för att fortsätta i samma riktning. För tillfället pluggar hon till socialpedagog i Stockholm, samtidigt som hon jobbar som sysselsättningshandledare i socialpsykiatrins dagliga verksamhet. Där möter hon klienter som på grund av psykisk ohälsa har hamnat i utanförskap – en situation som hon enkelt kan relatera till.

– Jag vill inte avsäga mig mitt ansvar för mina handlingar, det vill jag inte, men jag vill söka svar på hur det kunde gå så illa. Vad människor än må tro var jag en liten vilsen tjej som sökte kärlek och trygghet. Man kan inte förstå det utifrån mina handlingar, jag förstår det inte riktigt själv. Men så var det.

Ingela Jansson beskriver en kärlekslös barndom kantad av våld, alkohol och tablettmissbruk. Ingen trodde på henne. Hon fick tidigt höra att hon skulle sluta som ”ett socfall med en unge på armen.” Hon bestämde sig för att bevisa motsatsen: innan hon fyllt trettio skulle hon ha familj, hus och en miljon på banken – hennes pappas recept på lycka.

Men precis som i en grekisk tragedi uppfyllde Ingela Jansson den onda profetian genom att försöka undfly den: jakten efter framgång och snabba pengar, det som i förlängningen skulle ge henne ett värde, drev henne bort från en spirande karriär som försäljare. I stället för miljoner på banken – polis och stora skulder till Kronofogden.

– Även familjedrömmen gick snabbt i kras. Med något undantag var männen som jag träffade destruktiva, våldsamma och förtryckande.

Nu vill Ingela Jansson jobba med unga tjejer som riskerar att gå samma väg som hon gjorde, som söker sig till destruktiva relationer, som kanske begår brott för att hjälpa eller skydda sina pojkvänner.

– Vi måste framför allt stödja de här personerna. Det är viktigt att det finns en trygg vuxen i ungdomens närhet, det må vara en socialpedagog, en lärare eller en förälder, som står kvar efter alla misstag och säger: ”Välkommen tillbaka, är du redo för ett nytt försök?”.

Efter sin nära döden-upplevelse vände sig Ingela Jansson, som så ofta förut i fängelset, till Bibeln.

– Det finns en vers som säger ungefär: Lita inte på mäktiga män, sätt din tillit till gud…

Hon var ensam. Med undantag för sina två döttrar hade hon ingen, det insåg hon nu. Ingen pojkvän skulle komma till undsättning. Inga diplomater. Familjen hade kopplat bort henne. I övergivenheten klamrade hon sig fast vid sin pappa. Han hade dött innan Ingela Jansson hamnat i fängelset och kunde därför inte anklagas för familjens tystnad.

– Jag kommer ihåg strax efter att jag kommit hem. Jag tog två glas vin, och jag som inte smakat alkohol på så länge blev berusad och grät och grät. Då kom alla de här känslorna: ”pappa, pappa, pappa…” När jag lyssnar på den P1 dokumentär som gjordes om mig för ett par år sedan hör jag på mig själv att han fortfarande sitter på tronen.

Det var först när hon började gräva i uppväxten, inte minst under arbetet med boken, som en ny bild trädde fram. Hon talade med bekanta till familjen. Gamla vänner. Efter påtryckningar från sin medförfattare Lena Lindehag begärde hon till sist också fram den utredning som socialtjänsten gjort när hon vänt sig dit i tonåren, och som ledde fram till en familjehemsplacering.

– Då mindes jag: Just det, det var så här det var… Det var återigen förkrossande, att en gång för alla få hela bilden av min barndom – och min pappa. Det var verkligen jättehemskt. Men när hela bilden var klar framför mig kunde jag släppa den.

Ingela Jansson är inte bitter säger hon, och vill inte anklaga någon i sin familj. De formades av sina uppväxter, så som hon formats av sin. Samtidigt – ansvaret finns kvar. Själv lever hon med skulden och skammen över att ha lurat och bedragit människor.

– Jag kan inte radera ut någonting, varken för mig själv, mina barn eller dem som blivit indragna i mina dåliga handlingar. Jag kan inte radera det för någon av oss. Men jag kan göra gott. Jag kan ge av mig själv, och kanske hjälpa och stärka andra genom mina erfarenheter.

”Jagpärlan” – så heter den lilla vita, till hälften färgad och till häften genomskinlig. Den ska påminna en om att se sig själv som värdig och ansvarsfull. Och så finns till sist den stora guldfärgade, armbandets början och slut: Gudspärlan. Det är den viktigaste för Ingela Jansson, men det är en annan historia för ett annat sammanhang. I påsk ska hon döpas.