Barnkonventionen blev svensk lag ungefär samtidigt som pandemin slog till. Möt BO Elisabeth Dahlin som kämpar för alla barns rätt att vara huvudpersoner i sina liv.
Elisabeth Dahlin fick engagemanget med sig hemifrån. Hemma runt köksbordet på Seskarö i Haparanda skärgård var de politiska diskussionerna livliga.
Elisabeth Dahlin menar att det vilar ett tungt ansvar på kommunledningarna. Att genomföra barnkonventionen handlar om politisk vilja. Det behöver komma in krav i styrdokumenten om bedömningar av barns bästa, analyser av vilka konsekvenser beslut får för barn och barns rätt att uttala sig i frågor som rör dem. Det behövs också resurser, inte minst inom socialtjänsten.
– Om det är något vi hör från barn så är det hur viktig den enskilda socialsekreteraren är, oavsett om barnet är nöjt med insatsen eller inte. Socialsekreterarna är vår tids hjältar och hjältinnor. Men det tar tid att bygga förtroende och då måste det finnas tid till enskilda barnsamtal.
I enkäten svarar 61 procent av socialcheferna även att kommunen inte har fattat några särskilda beslut för att säkerställa att barn inte påverkas negativt av pandemiåtgärderna. Bara tre socialchefer säger att de involverat barn och unga i de beslut som fattats.
– Det blir sällan bra om du gör insatser för en grupp om den gruppen inte är tillfrågad.
I årsrapporten har barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden intervjuats om hur pandemin påverkat dem.
– Om du är trångbodd och inte har en tyst hörna hemma, då är fritiden extra viktig, att det finns trygga platser, som en fritidsgård eller ett föreningsliv. Det har blivit svårt för många barn när de har varit stängda. Flera av barnen säger att man kunde ha hittat andra lösningar.
Under samtalet återkommer Elisabeth Dahlin till vikten av att barn har vuxna omkring sig som ser dem. Minns sin egen uppväxt på Seskarö i Haparanda skärgård. En ö med stark sammanhållning där livet kretsade kring sågverket. Öborna lämnade sina dörrar olåsta, kor och hästar gick lösa.
– Det var en fantastisk miljö med många trygga vuxna. Mina far- och morföräldrar fanns nära, även om de inte bodde på ön, det fanns också ett äldre par som jag kallade för mormor och morfar Ginko, som jag kunde cykla till när jag ville.
Hemma runt köksbordet var de politiska diskussionerna livliga. Föräldrarna var lärare och aktiva i rättvisefrågor. När Elisabeth Dahlin var fyra år bodde medborgarrättskämpen mister McEddie från Georgia hemma hos familjen under en period. Han åkte runt med hennes pappa och föreläste i Norrbotten.
– Det var häftigt att han bodde hos oss och att få prata om medborgarrättsfrågor även som liten. Det är klart att det sätter spår.
Hennes eget engagemang växte tidigt. På högstadiet blev Elisabeth Dahlin ordförande för elevrådet och ledde en strejk på skolan.
– Jag minns känslan av att kunna påverka.
Som 21-åring hoppade Elisabeth Dahlin på ett Sidaprogram och utbildade sig till tolk i Vietnam. Det ledde henne vidare till utrikesdepartementet och Sveriges ambassader i Vietnam, Zambia och Brasilien. I Zambia bar hon två av sina barn i magen. Det var en tid då hiv slog hårt mot landet. När hon gick på graviditetskontroller i Lusaka bar 33 procent av de gravida kvinnorna på viruset. Elisabeth Dahlin fick flyga till Sydafrika eftersom det inte var säkert att föda i Zambia. Hon mötte många barn som förlorat sina föräldrar och flickor som utsatts för sexuella övergrepp.
– Det fanns en tro att den som hade sex med en oskuld kunde bli botad. De kränkningarna … de sitter så djupt. lagstiftning, menar hon, till exempel när det gäller vårdnadstvister. Barnet måste vara en part i målet, ha ett eget ombud och få möjlighet att ge sin åsikt.
Barns rätt behöver också stärkas med lagstiftning, menar hon, till exempel när det gäller vårdnadstvister. Barnet måste vara en part i målet, ha ett eget ombud och få möjlighet att ge sin åsikt.
När Elisabeth Dahlin skulle börja skolan flyttade familjen till Kalix. En metropol för henne och hennes småsystrar. En plats där folk hade modekläder och inte begagnade plagg som kom i paket från kusinerna i Västerås. En plats där badhusets vatten gav huden en doft av klor, som en fläkt från den stora världen. ”Jag minns känslan av att vara udda och inte riktigt passa in.”
– Där finns en väldig brist. Med dagens lagstiftning kan föräldrar hindra att barn kommer till tals. Föräldrarnas integritet är värd så hemskt mycket mer än ett barns uppväxt. Ser vi inte över föräldrarätten i förhållande till barnrätten kommer vi aldrig framåt.
Elisabeth Dahlin har arbetat med barns rättigheter sedan hon var tonåring. Själv har hon tre barn. Är hon en perfekt mamma? Frågan utlöser ett av de många skratten, och ett nej. Men hon hoppas att hon har gett sina barn mycket kärlek, många samtal och roliga upplevelser. De är uppväxta i tre världsdelar.
– De har exponerats för olika miljöer. Det här med att kunna se människor för vilka de är, det hoppas jag att de bär med sig hela livet.
Hon har varit noga med att familjen ska samlas runt köksbordet och prata, som de gjorde under hennes egen uppväxt. Det är då, eller när barnen sitter med sina kompisar i baksätet på väg till olika fritidsaktiviteter, som hon har fångat upp vad som händer i deras liv.
Vilka är då hennes svagheter som förälder?
– Mitt tålamod, säger hon snabbt och fortsätter:
– Jag är nog lite luthersk också; man stiger upp på morgonen och sover inte bort sin dag. De har fått ta mycket ansvar och hjälpa till hemma, det har morrats lite grann om barnarbete. Men sedan har jag nog curlat dem också, skjutsat hit och dit.
Elisabeth Dahlin
Ålder: 64 år.
Gör: Är barnombudsman sedan 2018.
Bor: Stockholm.
Familj: Maken Andreas och tre barn.
Fritidsintressen: ”Min man kommer från Cypern, så jag åker mellan Norrbotten och Cypern. Sedan håller jag på mycket med trädgård, åker längdskidor och är engagerad i parasport (idrott för personer med funktionsnedsättning reds.anm).
