Malin har alltid haft lätt för att vara förstående och sätta sig in i andra människors situation. Hon jobbar som hälso- och sjukvårdskurator med cancerpatienter och deras anhöriga.
– Jag har alltid tyckt att det är roligt att sitta och lyssna på patienter, och man lär sig så mycket från dem, säger hon.
Men så blev hennes arbetsplats chefslös under en längre period. Det kändes som att befinna sig på ett skepp utan kapten, det gällde bara att försöka hålla verksamheten flytande. Så kom en ny chef. Malin försökte ta upp att hon var skör på grund av tidigare utbrändhet, men kände sig överkörd och inte lyssnad på. Hon bad att få vara ledig en dag i veckan under en period för att öka återhämtningen, men fick beskedet att det var okej i två veckor, sedan skulle försöket utvärderas.
– Den nya chefen hade inte riktigt den där empatiska förmågan. Min motivation för arbetet dog och allt blev jobbigt och tungt, till och med att lyssna på patienter.
I hennes mottagningsrum handlade många patientsamtal om att vården inte fungerade och patienter som for illa. Det fyllde henne med hopplöshet.
LÄS OCKSÅ >>> #Orkabrysig Del 1: ”Jag anklagade mig själv för att inte vara tillräckligt engagerad”
– Det fanns absolut ingenting jag kunde göra åt saken, jag visste själv hur besvärligt det kunde vara bara att få en läkartid. Det blev svårt att förmedla hopp till patienten. Jag ville inte heller dras med i allt det negativa som sades om vården och började stänga av.
Ilskan växte inom henne. Hon var arg på allt. På arbetsplatsen, chefen, den låga lönen, sina fina kollegor, att saker inte funkade, att folk inte sökte tjänsterna som behövde fyllas och den ekonomiska krisen i landet. Under den här tiden dog också många patienter och särskilt ett akut dödsfall skakade om henne.
– Jag känner mycket för mina patienter och det tar hårt när de dör. Jag tror att all död det där året också gjorde att jag distanserade mig empatiskt.
På ett sätt kan det vara sunt att distansera sig, funderar Malin. För att orka. Men hon hade inte rätt redskap och distanseringen gick för långt, hela situationen åt på motivationen och empatin. Från att nästan ha känt för mycket blev hon allt mindre berörd av patienternas berättelser.
Malin kände inte igen sig själv, blev sur och bitter i stället för omtänksam och empatisk, men försökte hålla skenet uppe inför patienterna. Hon kunde inte sätta fingret på vad som var fel och tänkte att hon nog var deprimerad, att det skulle gå över. Hon fylldes av skuldkänslor över att det var så svårt att orka med jobbet, att vara aktiv och effektiv.
– Jag är en känslomänniska ute i fingerspetsarna. Jag känner ju allt konstant. Och så helt plötsligt var en av de känslorna borta. Det var så konstigt. Jag kände liksom, vem är den här personen?
Samtidigt tryckte chefen på med möten och saker som måste göras. Omkring sig såg hon hur kollegorna i arbetsgruppen var stressade.
– Det märktes att alla tyckte att allting var skitjobbigt.
LÄS OCKSÅ >>> #Orkabrysig Del 2: När empatin för klienterna inte längre finns
Så blev en av Malins närmaste vänner akut sjuk och svävade länge mellan liv och död.
– Jag var extremt orolig för henne. Det var svårt att fokusera på jobbet samtidigt som jag inte visste om min kompis levde eller inte.
Själv blev Malin alltmer utmattad, deprimerad och fick ångest. Till slut kändes det som att många av hennes patienter befann sig på en bättre plats i livet än vad hon själv gjorde.
– Det var svårt. De berättade saker och jag satt där och kände liksom men ”bu-fucking-hu”. Jag försökte säga till chefen att jag mådde sämre än mina patienter, att det inte blev bra när jag skulle försöka hjälpa dem, men fick inte riktigt någon respons.
Till slut blev Malin sjukskriven för utbrändhet. Av en händelse upptäckte hon ordet empatitrötthet. Det blev en aha-upplevelse.
– Det var så skönt att det fanns ett ord för det jag kände. Det betydde att det inte bara var jag, utan att det här var något som många kunde känna igen sig i och som man dessutom kunde tala öppet om.
I dag jobbar hon 25 procent och har lite patientkontakt.
– Jag känner fortfarande att jag inte har samma empatiska förmåga som tidigare, säger Malin.
Malin heter egentligen något annat.
LÄS OCKSÅ >>> Socionomens webbsatsning om empatitrötthet – det här är artikelserien #Orkabrysig
