LÄS MER: ”Socialtjänsten har inte kunskap att bedriva rättssäkra utredningar” skriver socionom Marie Larsson i en replik på Alf Ronnys debattartikel.
En liten flicka, kallad Lilla hjärtat, blev våren 2016 omhändertagen av Socialtjänsten redan vid födseln och placerad i ett familjehem (förr kallat fosterhem och fosterföräldrar) enligt beslut av förvaltningsrätten. Kort före att flickan skulle fylla två år 2018 begärde de biologiska föräldrarna att tvångsvården skulle upphöra. Socialnämnden ansåg inte det och förvaltningsrätten sa nej till föräldrarnas krav. Dessa överklagade beslutet och våren 2019 beslutade kammarrätten i Jönköping att tvångsvården skulle upphöra. Flickan skulle till sina biologiska, knarkande föräldrar, som hon aldrig bott hos. Det slutade mycket illa! Inspektionen för vår och omsorg (IVO) har nu granskat fallet.
”Ett kapitalt misslyckande från samhällets sida”, säger IVO:s generaldirektör Sofia Wallström vid en presskonferens. Hon riktar stark kritik mot socialtjänsten i Norrköping, som inte tagit sitt ansvar.
Jag tycker IVO:s häftiga kritik är orättvist mot socialsekreterarna i Norrköping. Förstår inte att IVO tar i så hårt. Det gjordes en vårdplan som föräldrarna och socialtjänsten godkände, men IVO tycks mena att socialtjänsten skulle köra över föräldrarna och helt och hållet själva bestämt hur den skulle se ut. Bra utgångspunkt för fortsatt samarbete!!
Det är inte IVO:s sak att granska domen i kammarrätten, men det hela blir lite underligt om man inte tar med det beslutet i bedömningen av fallet. Det är ju inte socialtjänstens förtjänst eller fel att flickan kom tillbaka till de knarkande biologiska föräldrarna. Tvärt om avrådde socialtjänsten att detta skulle göras.
Det är kammarrätten som inte tagit hänsyn till barnets bästa. Det gjorde socialtjänsten då de inte ville att fickan skulle till föräldrarna. De hade goda grunder för att gå emot föräldrarnas önskan, men kördes över av kammarrätten, som tycks ha varit mera upptagna av att tolka paragrafer än vad som skulle vara barnets bästa.
”Föräldrarna har fått sätta ramarna och barnets bästa har hamnat i skymundan”, säger Sofia Wallström under presskonferensen (13.10.20). Hon säger att detta är ett systemfel. ”Vår bedömning är att det här är ett problem på systemnivå”, säger Wallström.
Ja den kritiken av systemfelet bör i första hand riktas mot kammarrätten. Socialtjänsten har gjort vad den kunnat men blivit överkörda av kammarrätten. Det var kammarrätten som bestämde att föräldrarna skulle ha vårdnaden av barnet utifrån sina skrala förutsättningar. Det tyckte inte socialtjänsten.
IVO verkar mena att socialtjänsten allt för lätt godtog kammarrättens dom. Den kunde tex använt sig av flyttningsförbud då flickan skulle flyttas från familjehemmet till föräldrarna. Hur hade föräldrarna då reagerat? De hade ju en dom på sin sida.
Hur föreställer sig IVO och Sofia Wallström att det skulle gå till då socialsekreterarna, som under lång tid haft en konflikt med dessa föräldrar, skulle se till att allt blev till barnets bästa? Orosanmälningarna ledde till hembesök två gånger och socialsekreterarna möttes av ovilja och aggressivitet från pappan. IVO anser att socialtjänsten inte använt de lagliga utrymmen den har. Men skulle de omhänderta ett barn som kammarrätten just beslutat skulle vara hos sina föräldrar? Det hade krävt polishandräckning och leda till ytterligare kamp med föräldrarna. Men med facit i hand, kan man kanske säga att socialtjänsten skulle agerat kraftfullare mot kammarrätten, överklagat domen och begärt flyttningsförbud.
Barn behöver trygghet och kärlek och det får de genom kärleksfulla föräldrar och vårdare i invanda miljöer. Det var vad Lilla hjärtat fick i familjehemmet, vilket socialsekreterarna visste. De visste också att de biologiska, missbrukande föräldrarna inte kunde ge Lilla hjärtat vad hon behövde. Dessutom var föräldrarna främmande människor för henne. Vanvård ledde till flickans död!
IVO:s generaldirektör Sofia Wallström är jurist och hennes fokus faller på lagrum, som socialtjänsten inte utnyttjat fullt ut. Ja, kanske det. Men socialt arbete är inte – som för jurister – att främst titta på lagparagrafer. Väsentligt är att hjälpa människor att organisera sina liv på ett fruktbart, meningsfullt, ändamålsenligt och hållbart sätt. Detta kräver empati och social kunskap (psykologi, socialpsykologi och sociologi). Med paragrafer, domslut och tvång kommer man sällan så långt i ett samarbete med klienterna.
Socialsektorerna skulle uppenbarligen behöva känslomässigt slå knut på sig själva och vara superprofessionella och det skulle förmodligen ändå inte leda till att dessa miserabla föräldrar verkligen kunde ta sitt föräldraansvar på en normal nivå. Intrycket är att IVO skjuter på fel myndighet och inte lite heller. ETT KAPITALT MISSLYCKANDE!
LÄS MER: Till minne av Alf Ronnby (1943–2021)
