Gängens rekrytering pågår för fullt, samtidigt vill många lämna. Aldrig har trycket på landets avhopparverksamheter varit så högt som just nu. Genom programmen får de stöd med allt ifrån skydd till sysselsättning, bostad, socialt sammanhang och missbruksbehandling. Allt i förhoppning om att de så småningom ska klara att leva någon form av vanligt svensson-liv.
Men det är rejäla mentala ryggsäckar många bär på. De går inte bara att hänga av sig på en krok. De har levt under hot, vänner har svikit och vänt sig emot dem, andra har mördats. De har själva gjort saker som gnager på samvetet. Dessutom finns oftast (om än inte alltid) en sårbarhet som gjort att just den personen hamnade i kriminaliteten från början.
Kring de psykiska bitarna varierar stödet betydligt mer, men menar vi allvar med att få bukt med gängkriminaliteten kan vi inte tro att långa fängelsestraff är lösningen. Vi behöver visa att andra val är möjliga. De som vill hoppa av behöver få ett effektivt stöd som också omfattar deras psykiska hälsa, som gör att de kan läka och hitta en ny väg framåt. Annars är risken att inte lyckas hålla ut större.
I det här numrets psykoterapitema tittar vi närmare på vad gängkriminella som vill hoppa av får för stöd för att hantera sitt bagage. Bland annat berättar ”Amir”, om hur han gick in i rummet med inställningen att han minsann inte skulle prata. Amir drogs in i gängens värld innan han ens blivit tonåring och hade byggt en rejäl mur kring sitt inre. Men bit för bit började hans psykoterapeut plocka ner hans skydd och i dag menar han att utan deras samtal hade han haft svårt att klara av det familjeliv han lever i dag.
När Amir nu 20 år senare ser sig i spegeln ser han en person som har en identitet och en framtidstro, berättar han. Det är ett misslyckande att vi inte lyckades fånga barn som Amir innan gängen gör det. Men hans ord förmedlar också ett visst hopp: Det går att lämna det livet och bli hel igen. Men vi får inte glömma att ge stöd även i kampen mot de mentala spökena.
Här finner du fler temaartiklar:
