Förra året 2023 anmäldes 37 908 fall av misshandel där den utsatta var bekant med gärningspersonen. I de fall offret var en kvinna var gärningspersonen i 81 procent av fallen någon hon kände, oftast någon som hon hade, eller hade haft, en relation med.
Särskilt skrämmande är att de utsatta i många fall är unga kvinnor, mellan 16–24 år. Vi vet också att de fall vi ser i statistiken bara är en bråkdel av alla som faktiskt utsätts. De flesta krymper ihop till isolering och tystnad. Till slut bara en skärva av den person de en gång varit.
Det har pratats länge om detta. Att det är förfärligt, att vi inte kan acceptera att ungefär 15 kvinnor mördas varje år av någon de haft en relation med. Ändå fortsätter det. Nu har regeringen beslutat om ett åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck, samt prostitution och människohandel 2024–2026.
Ett åtgärdsområde är samordningen mellan Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Socialstyrelsen som ska bli bättre. I början av 2024 basunerade regeringen också ut att man satsar 600 miljoner kronor under 2024. Det är välkommet, men är det tillräckligt?
Olga Persson på Unizon menar att det rör sig om kaffepengar. Samtidigt riskerar kommunerna ökade administrativa kostnader för skyddade boenden kopplat till tillståndsplikten och att barn ska få egna placeringsbeslut.
Själv undrar jag när Sverige ska få en lag liknande Nederländernas tillfälliga hemförbud, som Socionomen och polisen Inge Jansen beskrev i en debattartikel i Socionomeni vintras. För när vi ändå pratar om åtgärder – hur kommer det sig att det fortfarande är brottsoffret som tvingas flytta för att få skydd, medan förövaren kan stanna kvar?
Temat i höstens första nummer av Socionomen utgörs av mentaliseringsbaserad terapi. Du finner samtliga artiklar här:
