När den här texten skrivs har det gått ett par dagar sedan skotten i Gävle. Sex personer sköts av en 13-årig gärningsperson med koppling till gängkriminalitet. Vi har nästan börjat vänja oss. Och ändå inte. 13-åringar ska inte springa runt med pistoler.
Det är något ordentligt skevt i vårt samhälle som vi måste gå till botten med. Det är svårt, komplext och finns ingen quick-fix att ta till. Därför är det så viktigt att våra politiker lyssnar på professionen och på forskningen, precis som nya socialtjänstlagen kräver: det sociala arbetet ska bedrivas i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Från brottsplatsen i Gävle förkunnade statsminister Ulf Kristersson att händelsen bekräftar att Tidö-lagets inslagna linje är rätt och att de (repressiva) insatserna mot kriminaliteten måste gå längre ner i åldrarna och att sänka straffmyndighetsåldern till 13 år för vissa brott skulle därmed vara en del av lösningen. (Här är det på sin plats att notera att även oppositionen vill ha en sänkning av straffmyndighetsåldern, om än till 14 år.)
Att fängelse för barn går på tvärs mot vad forskning och evidens visat är effektivt biter inte. Inte heller att barnrättsorganisationer, polisen, forskare, Kriminalvårdens generaldirektör, åklagare, Akademikerförbundet SSR och många fler är eniga och riktat skarp kritik mot förslaget om fängelse för 13-åringar.
Det väcker en viktig fråga: hur ska skrivningen om vetenskap och beprövad erfarenhet i nya socialtjänstlagen tolkas Gäller det professionen, men inte politikerna som stiftar de lagar socialtjänsten har att förhålla sig till? Beror det lite på vad forskningen kommit fram till? Eller vad det beräknas kosta?
Ja, ni hör ju. Det blir orimligt. Med ett så fritt förhållningssätt till lagen, vad är den då värd?
LÄS MER:
Kriminalvården rustar för att ta emot barn
Live-tv: Debatt från Almedalen om otillåten påverkan och ungdomsfängelser.
