Lena Engelmark: När historien upprepar sig

Mönster från det förflutna följer oss. Hur tar vi oss ur historiens ekorrhjul?

Lena Engelmark

Chefredaktör och ansvarig utgivare

4 nov 2020

Ungdomsvården har en lång historia med många turer bakom sig. Vad har egentligen förändrats?

Vi blickar tillbaka på krisåret 1838. Många var rädda att ”de lägre klasserna” skulle göra uppror och skada samhället. Människor fruktade den farliga gatan – ”Djävulens kindergarten” och under 1840-talet startade därför filantropiska organisationer räddnings- och uppfostringsanstalter för barn och ungdomar. Gatans barn skulle räddas men en viktig orsak var också att samhället skulle skyddas från ungdomarnas brottslighet och uppror.

Vid sekelskiftet 1900 ansåg man att ”förvildningen” bland unga i och med industrialismens framfart blivit ett ohanterligt problem. Filantropin hade ingen ekonomi att driva institutionsverksamheten och insatserna ansågs vara otillräckliga. År 1903 kom den första svenska barnavårdslagstiftningen och kommuner och landsting fick ansvar för institutionsvården. Med begreppet skyddshem slog man fast att barnen skulle skyddas och en straffmyndighetsålder sattes på 15 år.

Men skyddshemmen kritiserades och i och med Skyddshemsstriden på 1930-talet tog staten över ansvaret för hemmen. Kritiken handlade om missförhållanden och platsbrist och organisationen ansågs vara omodern. Många menade att 1930-talets ekonomiska kris med arbetslöshet och trångboddhet orsakade ungdomsbrottsligheten.

- Den ohanterliga ungdomsbrottsligheten har löpt som en röd tråd genom historien oavsett kris eller välfärd.

Minskade då problemen under 1950-1970-talens rekordår? Nej – det var inte bara välfärden som ökade utan också brottsligheten bland unga. Svenskarna skaffade sig allt fler bilar och ungdomarna stal dem. 1950-talets ”ungdom på glid-filmer” visar ungas uppror mot auktoriteter. Inom barnavården ökade problemen kring gäng- och ligabildningar och kritiken mot institutionerna och de dåliga behandlingsresultaten växte.

När den nya socialtjänstlagen kom 1982 reformerades ungdomsvården helt. Frivilligvård, närhetsprincip och privatisering blev ledord och nya typer av institutioner växte fram. Kommuner och landsting blev åter igen ansvariga men detta misslyckades. Medierna drog igång ”värstingdebatten” där oron växte då det saknades institutioner som hindrade utagerande ungdomar från att rymma. Statens institutionsstyrelse, SiS, inrättades 1993 och tog över LVU-hemmen 1994.

När vi i Socionomen nr 7 2020 undersöker gängbildning, klanstrukturer och SiS kamp ser vi många mönster från förr. Den ohanterliga ungdomsbrottsligheten har löpt som en röd tråd genom historien oavsett kris eller välfärd. Övergrepp, missnöje över behandlingsinsatser och allmänhetens oro likaså. SiS generaldirektör Elisabet Åbjörnsson Hollmark poängterar med all rätta i detta nummer att samhällsutvecklingen idag kräver att myndigheten måste skydda samhället från de intagna – ett resonemang vi känner igen från 1800-talets fruktan.

Hur tar vi oss ur historiens ekorrhjul?

Lena Engelmark: När historien upprepar sig

Läs mer

Läs även

Missa inget!

Socionomen

Om socionomen

Snabblänkar

Lena Engelmark: När historien upprepar sig

Läs mer

Alexandra Pascalidou om nya boken: ”Det här har varit hundra resor svårare”

Vad gäller när en socialsekreterare blir polisanmäld? Experten reder ut

Ny studie visar: Konsultledda utredningar gav färre insatser

Läs även

Nytt nummer ute av Socionomen där vi lyfter behovet av modiga berättare

Senaste numret av Socionomen ute – sätter strålkastarljus på socionomutbildningen

Färskt nummer ute av Socionomen – tema trauma och hur det kan gå i arv

Årets första nummer av Socionomen är här – riktar blicken mot våldsutövande kvinnor

Nya numret av Socionomen ute – fokus på Bostad först, nya ärkebiskopen och mycket mer

Nya numret av Socionomen är här – om ojämlikhet och vikten av det kollektiva

Missa inget!