I början av pandemin förklarade en vän att hen hade slutat prenumerera på Dagens Nyheter på grund av Peter Wolodarskis ledarsidesattacker mot Folkhälsomyndigheten. Polarisering präglade debatten under pandemins första år. Ofta framställs det som om aggressivitetsnivån var unik för denna situation.
Då kom jag ihåg att jag själv slutade prenumerera på Dagens Nyheter på grund av akut ilska över återkommande felaktig information om kärnkraften, jag tror till och med att det hände två gånger. Ledarsidan envisades med att ignorera fakta, i synnerhet skillnaden mellan statistik och verklighet i Ryssland och Kina.
I den frågan framträder nu ett facit: antalet reaktorer minskar i världen. Kärnkraft var ingen lyckad energisatsning. De olösta problemen med kärnvapenspridning och avfallsförvaring växer. Den civila kärnkraften avvecklas av marknadskrafterna.
När det gäller pandemin behöver vi inte vänta ett halvsekel på ”facit”. Det kan komma snabbt, eller kanske inte alls. Eftersom ingen kan isolera enskilda faktorer i olika länders insatser för att begränsa smittan är det svårt att förstå hur forskningen någonsin ska kunna avgöra vilka åtgärder som ledde till vad. Politik och propaganda präglar både forskning och debatt. Efter ett år visar det sig att Sverige inte har haft högre dödlighet än många av de länder som stängde ner allt, och att ekonomin klarat sig nästan bäst här.
Många tappade fattningen i den första tidens upphetsade skräck, när Anders Tegnell stillsamt hävdade att detta kanske skulle sluta ungefär likadant överallt, oavsett åtgärder. Pandemier har sin gång, som epidemiologer kan något om, i alla fall i princip. Nu vet vi att varje nytt virus har sin egen personlighet. Vi får lära oss Björn Natikko Lindblads magiska replik: ”Jag kan ha fel.” Det måste vi kunna leva med.
Coronadebatten har varit lika giftig som kärnkraftsdebatten, men den lär inte pågå lika länge. Andra nästan glömda förgiftade debatter har handlat om en svensk atombomb, om pensionssystemet ATP, om EU-medlemskap eller införande av euro.
Dagens coronadebatt kommer inte, som kärnkraftsdebatten, att vevas vidare under ett halvt sekel. Världen förändras. Coronaåret innehöll också det konstigaste presidentval som USA genomgått i min livstid. Då fattade jag att information aldrig kan övertyga en ideologiskt driven motståndare.
Det blev också tydligt vid anblicken av demonstranterna från ”Frihet Sverige” på Guldbron i Stockholm den 6 mars. Det finns ingen pandemi, var deras budskap. Och varför skulle det inte finnas människor som tror det, när det fortfarande finns förintelseförnekare? Oavsett antalet sjuka och döda kommer det alltid att finnas några som vägrar inse att covid-19 finns, att dödstal är fakta.
Vi står inför en ny epok. Själv har jag lärt mig att faktaförnekare alltid kommer att finnas. Och så har det jag alltid trott äntligen blivit uppenbart: pengarna i världen fördelas helt slumpmässigt, av regeringar, EU, banker, företag eller familjer. En låg basinkomst till alla skulle vara en rimlig följd av denna omvälvande tid.
