Krönika: Vi är de som måste orka, hoppas och tro – även om vi blir besvikna

Hösten 2014 hade jag varit drogfri ett år då jag tog ett återfall. På en till två veckor förlorade jag inte bara ansiktet men även mitt arbete, min bostad och mitt förstånd. Då insåg jag att jag inte skulle kunna bryta detta själv och bad för första gången socialtjänsten om hjälp för mitt missbruk.

Jag kom i kontakt med en handläggare och inom loppet av ett par veckor hade han fixat in mig på ett stödboende. Planen var att jag så småningom skulle återgå till min hemkommun. Att jag, om jag tog mitt ansvar, skulle få hjälp att landa på fötter. I stället bokade jag en resa på minst en månad till ett annat land. Han sa att han inte kan hjälpa mig om jag åker. Men jag hade inget hopp om att saker kunde bli bättre eller ordna sig. Så jag drog.

När jag kom hem var jag bostadslös och fick bo i mitt före detta familjehem. Handläggaren ringde mig, minns jag. Jag stod ute och rökte och han sa att han skulle sluta. Han hade fått ett annat jobb och ville säga det till mig för att göra ett schysst avslut. Där och då insåg jag inte att det där samtalet betydde något särskilt. Eller att det faktum att han förmedlade att han trodde på mig var något stort och fint. I dag vet jag mer.

Ida Bolling. Fota: Privat

I dag kan jag se att min brist på insikt, förståelse och hopp var rädsla. Rädsla för att misslyckas såväl som rädsla för att det skulle bli bra. Rädsla för förändring och rädsla för att stagnera. I dag kan jag se att det gjorde skillnad. Nu har jag inte bara varit drogfri sen den där resan i januari 2015. Jag har gift mig, skaffat körkort och en akademisk examen. Jag har fått ett liv och jag har återfått något som för det mesta liknar förstånd.

LÄS OCKSÅ >>> Utsattheten för narkotikaanvändare stor i Sverige: ”Vi måste bli bättre

Nu, i rollen som missbrukshandläggare, möter jag delar av mig själv i varenda klient. Och ja, ibland är det smärtsamt. Men i dag vet jag att det går att förändras. Den tro min handläggare hade på mig försöker jag ha till de människor jag möter i mitt jobb. För det som för oss är ett jobb handlar för klienten om hela livet. Ingen kommer till socialtjänsten som inte är i kris eller i starkt behov av stöd och hjälp. Ingen kommer till socialtjänsten för att det är roligt eller inte finns något bra att se på bio.

Människor kommer till socialtjänsten för att de inte har någon annan lösning. För att de desperat behöver hjälp. Det är vårt ansvar som handläggare att vara den personen som tar emot med respekt, lyhördhet och ödmjukhet. Min poäng med den här texten är inte att ni som läser ska tänka att jag är stark. Trots att det är sant har jag fått enormt mycket hjälp. Min poäng är att det finns inga hopplösa fall och vi är de som måste orka, hoppas och tro – även om vi gång på gång blir besvikna.

En del kanske ser det som naivt men jag ser det snarare som medmänskligt. Jag minns inte vad min handläggare sa under våra samtal, men jag minns känslan han gav mig. En känsla av att fan, det här kanske kan gå ändå. Och tänka sig – det gick!

VILL DU KANSKE PRENUMERERA? Här finner du all information