När jag får frågan om att skriva den här krönikan sitter jag precis med en skrivelse till de tyska migrationsmyndigheterna. Det har gått tio år sedan den stora flyktingvågen 2015 och jag skriver till Tyskland för att be dem ta emot min fantastiska bonusson Eyan när han efter drygt nio år i Sverige måste fly vidare. En tid då han gått från att vara en tonåring till en ung man. En tid då han lärt sig svenska, utvecklat sin ateistiska åskådning, njutit av jämlikheten mellan man och kvinna – samt försörjt sig. Kvar i Sverige finns bonusföräldrar, flickvän och en arbetsgivare som förlorat sin bästa snickare.
Vi i före detta Haninge frivilliga familjehem (nu Röda Korsets flyktinggrupp) skickar våra bonussöner vidare till en tillvaro som liknar den flygande holländarens öde. Vi har dem nu i Tyskland, Frankrike, England och Kanada och snart också i Italien och Spanien.
I december simmade en av våra killar ut till en flyktingbåt i Engelska kanalen. Tänk om de inte lyft upp honom. Ibland blir de utvisade tillbaka till Sverige varpå ett nytt försök att ta sig till ännu ett annat land blir lösningen, eller så sätts de i förvar som är sämre än fängelser. Den som mår dåligt psykiskt sätts i isoleringen.
Motiveringarna till avslagen är många men några formuleringar är gemensamma. ”Eftersom du kunnat anpassa dig till Sverige så kan du också anpassa dig tillbaka till de traditioner du är uppvuxen med.” Smaka på den meningen. Statlig rasism, sitter värderingarna i blodet? Utvecklas inte människorna efter sin tidiga barndom?
Eyan flydde ensam som 9-åring till Iran efter att i en markkonflikt utsatts för mordförsök av sin farbror efter att denne mördat Eyans far. Han blev en barnarbetare men med tiden en allt stoltare arbetare. Det har gjort att han i Sverige fått ett bra jobb och kunnat spara pengar till sin framtid.
Sverige har ett självskadebeteende som gör sig av med de bästa. Jag skriver till de tyska myndigheterna att de ska se Eyan som en gåva.
Inte trodde jag att det skulle bli så här när jag 2015 stod i köket på ett av Haninge kommuns transitboenden där lättade flyktingar sov sin första natt i Sverige för att efter någon vecka föras vidare runt om i Sverige.
Vi tog emot, kämpade och de nykomna kämpade. I dag ser vi hur syrierna och de afghaner som fått uppehållstillstånd är alltmer etablerade.
Samtidigt har en hatretorik utan motstycke växt sig stark där stora grupper av människor får bära skuld för vad ett mindre antal gör. På 10 år har Sverige gått från kärlek till hat. Hur kunde det bli så?
Vad som än händer så bär jag med mig Eyans ord då vi skildes ”En sak har jag lyckats med i livet, jag har skaffat en familj”. En ledsen bonusmamma är värd mer än ingen alls – även på avstånd. Så vad än det beslutas av högre makter så finns vi kvar, vi som var med 2015 och för vilka livet tog en ny vändning då. Jag kan åtminstone säga att min ålderdom är meningsfylld.
