Jag är familjehem och socionom. Jag har jobbat med tonåringar med psykosocial problematik sedan 2007, och gör det idag också. Men i mitt hem. De ungdomar som kommer till mig har relativt omfattande problematik med socialt nedbrytande beteenden, självskador, låg självkänsla, missbruk eller riskbruk, en icke-fungerande skolgång, en negativ bild av vuxna, brister i tillit och relationer, brister i nätverk och stöd… Listan kan göras lång.
Samtliga har en genomförandeplan enligt BBIC, eftersom det är praxis. Men, eftersom jag är familjehem och inte HVB, så har de inte en vårdplan. Jag har ingen dokumentationsplikt, ingen utomstående tillsyn, ingen professionell handledning. Det innebär att jag, även utan den kompetens och rutin jag ändå har på att bedöma, kartlägga, planera den dagliga omvårdnaden och faktiskt utföra behandlingen av ungdomar skulle kunna göra i princip hur jag ville. Skälla, bestraffa, ge konsekvenser, skuldbelägga ungdom och/eller föräldrar, lägga över ansvaret för hur det går för barnet på BUP eller skola eller socialtjänst. Sammanbrott blir mer frekventa. Barnen ”misslyckas” eftersom de inte får adekvata insatser.
Riksförbundet för förstärkt familjehemsvård skriver i sin debattartikel De mest utsatta barnen förtjänar det bästa omhändertagandet (220622) att: ”Samma krav på tillsyn och kvalitet måste gälla, vare sig det handlar om kommunal verksamhet eller upphandlad konsulentstödd verksamhet”. De trycker på det enkla faktum att rätt familjehem till rätt barn kan minimera riskerna för de brister i skolgång och social kompetens, självkänsla och hälsa som en majoritet av placerade barn har. Jag instämmer helt, det gör all forskning också.
Problemet är att vi navigerar i utdaterade system; det system vi har idag är inte skapat för den verklighet och vardag vi har. Familjehemsplacering är tänkt att fungera som ett förtroendeuppdrag, att helt enkelt ta in någon annans barn i sitt hem och erbjuda dem samma vardag och familjeliv som de biologiska barnen i familjen har. Utgångspunkten är att barnet har behov av tillit, trygghet, rutiner och vardag och vuxna som ger omvårdnad. Barnet förväntas inte ha andra och större behov än så.
Det vi verksamma ser och har bevittnat under många år är en förskjutning. De barn som tidigare placerades på SiS (låsta platser för barn med omfattande problematik) placeras nu på HVB-hem, som inte har möjlighet att begränsa dem i kontakt med gamla nätverk eller kontrollera att de inte fortsätter sina destruktiva beteenden.
De barn som tidigare placerades på HVB-hem placeras nu i familjehem. Tidigare hade de en vårdplan, och bedömdes behöva personal med adekvat utbildning och kompetens 24 timmar per dygn. Nu bedöms det behovet annorlunda, eller har det bara osynliggjorts i NPM-budgetarna?
Familjehemmen har generellt inte en strukturerad metod de använder och arbetar efter. De flesta har inte utbildning inom behandling av barn med särskild problematik som NPF, missbruk, PTSD, trauma osv. De får heller inte arbeta professionellt som familjehem. Detta trots att, som jag nämnde ovan, barnen som placeras idag ofta har en omfattande problematik som fått fortgå under flera år med öppenvård, utredningar och alternativa stödinsatser innan en placering kommer i fråga.
Jag instämmer helt med Riksförbundet för förstärkt familjehemsvårds tanke om tillsyn och handledning, men vill gå ett steg längre; vi behöver se över de system som ligger till grund för placeringar. Vi behöver skapa olika benämningar eller graderingar för omfattningen av problematik hos de barn som placeras, och vi måste belysa det faktum att många av dem behöver så mycket mer än daglig omvårdnad i en annan familj. Man skulle enkelt kunna dela upp utredningarna och val av insats och familjehem efter om barnet bedöms behöva en vårdplan efter genomförd BBIC-utredning eller inte. Behövs en vårdplan behövs det också ett professionaliserat familjehem som kan tillgodose barnets behov gällande vård och behandling.
Barn är olika. Barn placeras av olika skäl. Vi ser att många barn har särskilda behov som inte alla kan eller skall möta och behandla. Det måste vara skillnad och nyanser också på oss familjehem. Och de här systemen för placering måste ses över.
