Jag har varit verksam som socionom inom psykiatrin i 20 år och vill gärna nyansera Lindbloms bild, i hans debattartikel Låt inte det sociala perspektivet bli en förlorad kunskap (230823), av oss medicinens lakejer. Jag har disputerat vid medicinska fakulteten och borde väl särskilt tillhöra den kategori han retar sig på – socionomer som utplånar sin egen yrkeskunskap för att försöka passa in i medicinen.
Enligt min uppfattning är läget inte alls så svart-vitt som Lindblom målar upp. Modern psykiatri och beroendevård definierar och arbetar med problematiken utifrån ett bio-psyko-socialt perspektiv, ett begrepp som lanserades av Engel redan 1977. Min erfarenhet från behandlingskonferenser, kontorslandskap och fikarum är att de flesta talar om sina patienters problem just utifrån olika aspekter – inte minst sociala.
Kuratorer är väl sedda och efterfrågade, det pågår inget krig om perspektiv som Lindblom målar upp. Visst har man olika åsikter och betonar olika perspektiv, men jag tycker definitivt att det finns en öppenhet kring detta.
Jag har alltid sett det som min uppgift att bidra med ett annat perspektiv, både i min forskning och med patienter. Jag upplever att det har välkomnats.
Även vi socionomer – och sociologer – behöver kunna hålla mer än ett perspektiv i huvudet. I stället för att se biologiska och psykologiska faktorer som besvärande konkurrenter önskar jag att fler vågar försöka tänka hur de faktorerna samverkar med de sociala, och vilka slutsatser vi kan dra av det. Allt i patientens intresse.
