Den 18 april i år gav regeringen Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utveckla arbetet med existentiell hälsa (Diarienummer: S2024/00846). Existentiell hälsa kan beskrivas som förmågan att känna meningsfullhet med livet och omfattar bland annat dimensioner av helhet, tillit och förhoppning inför framtiden.
Initiativet syftar till att skapa samhälleliga förutsättningar för en god och jämlik hälsa samt att beskriva vilka aktörer som arbetar med existentiell hälsa på olika nivåer i samhället.
Vi som arbetar inom den sociala barnavården vet att existentiella frågor ofta är centrala i arbetet med socialt utsatta unga. Vi vill därför lyfta fram några exempel på varför Folkhälsomyndigheten i sitt uppdrag särskilt bör beakta den sociala barnavården för att säkerställa att samhällets mest sårbara barn och unga får stöd för sin existentiella hälsa.
När socialtjänstens arbete idag diskuteras handlar det inte sällan om vårt arbete med unga som begår brott. Debatten handlar främst om ungdomsfängelser och hårdare straff. Samtidigt vet vi, både genom forskning och erfarenhet, att ungdomars resa från gängkriminalitet till ett vanligt liv ofta medför en existentiell kris. De hamnar i ett ”liminalt tillstånd” där de är på väg någonstans, men hur och varthän är inte riktigt klart.
LÄS OCKSÅ >>> Yrkesverksamma i sociala barnavården berättar hur de behåller sitt engagemang
I detta skede är det avgörande att de får stöd att bygga upp en livsberättelse där existentiella frågor kring identitet, mening och hopp inför framtiden är centrala. Socionomer inom barnavården behöver därför möjligheter att genomföra fördjupade samtal om existentiell hälsa med dessa ungdomar som behöver det som allra mest.
Kraven på en kunskapsbaserad socialtjänst gör att vi alltmer förväntas använda standardiserade bedömningsmetoder. Men användningen av dessa frågeformulär och intervjumallar påverkar våra möten med människor. Vi menar att det finns en risk att vi glömmer att det är relationen med människor som är grunden för förändring och kärnan i en socialarbetares yrkesprofession.
Vi socialarbetare måste se de vi möter som hela och komplexa individer – som aldrig fullt ut kan fångas in i olika riskfaktorer och mallar. Ett bra socialt arbete består främst av människor som möter människor, och att uppmärksamma ett existentiellt perspektiv i vår verksamhet kan hjälpa oss att hålla fast vid detta.
Vi som arbetar med barn och unga som placeras i familjehem eller på institutioner vet att denna process väcker många existentiella tankar. Frågor kring tillhörighet, mening, hopp och ensamhet blir mycket angelägna att söka svar på.
Då dessa frågor ofta ställs till den socialsekreterare som varit med barnet både före, under och efter en placering bör de inte delegeras till andra, såsom representanter från kyrkan eller Barn- och ungdomspsykiatrin, utan vägledning behöver kunna ges i stunden.
Barnkonventionen fastslår att alla barn har rätt till en andlig utveckling. I regeringens uppdrag framgår att ett barnrättsperspektiv ska beaktas och vi inom socialtjänsten utreder dagligen barns rättigheter såsom rätten till fysisk, psykisk, moralisk och social utveckling. Men det råder en osäkerhet och okunskap kring vad barns rätt till andlig utveckling innebär och hur den ska tillgodoses. Det är viktigt att socialtjänstens arbete uppmärksammas för att denna rättighet ska kunna tillgodoses även för unga i svåra livssituationer.
För att kunna genomföra viktiga existentiella samtal är faktorer som tid, kontinuitet och kunskap avgörande. Gynnsamma arbetsvillkor inom socialtjänsten är därför nödvändigt för att vi ska kunna förbättra barn och ungas existentiella hälsa och säkerställa att alla barn får växa upp under goda levnadsvillkor. Det är därför av största vikt att en utredning för att utveckla arbetet med en jämlik och god existentiell hälsa särskilt beaktar den sociala barnavårdens förutsättningar.
