Det är många som tror sig veta hur socialtjänsten arbetar kring barn som far illa. Alla som gör det begränsas dock av stark sekretess, med all rätt. Den finns för att skydda föräldrar och barns integritet. Information som kommer till socialtjänsten stannar där. Den information som kommer ut delas av någon annan. Allmänheten har aldrig hela bilden och vi kan inte ha ett samhälle med allmänheten som domstol. När barn i samhällsvård får känsliga delar av sin barndom publicerade på nätet för alla att ta del av riskerar det att påverka deras mående nu, och i framtiden mycket negativt.
Jag arbetar inte inom kommunal socialtjänst i dag men har många års erfarenhet därifrån. Jag har aldrig arbetat i Örebro kommun men med anledning av den senaste tidens granskningar i media, och all den aktivitet som följt i sociala medier, är jag rädd att det kommer slå tillbaka mot de barn som behöver samhällets skydd.
Vi ska ha ett samhälle som är rättssäkert där socialtjänstens arbete är lagstyrt och värnar om familjers integritet. Processen att tvångsplacera barn är därför lång och komplex. Innan barn placeras utanför hemmet har bedömningar gjorts kring barnets bästa, frivilliga insatser, risker på kort och lång sikt, föräldrarnas föräldraförmågor, motivation och mottaglighet samt förändringsbenägenhet. Ett barn placeras för att få skydd och LVU-kriterierna är och ska vara högt ställda, det vill säga att det handlar om risk för barnets liv och utveckling.
Beslut om placering sker efter gemensamma bedömningar med närmaste arbetsledare, chefer, senare socialnämnden, senare Förvaltningsrätten där både vårdnadshavare och barn har juridiska ombud. Besluten kan också överklagas till Kammarrätten och i sällsynta fall tas upp i Högsta Förvaltningsdomstolen. Detta gäller såklart även handläggning och beslut kring umgängesbegränsning om sådan finns.
Lagen styr även hur socialtjänsten ska utreda klagomål och avvikelser (lex Sarah) är och IVO är tillsynsmyndighet. Om inte det inte gjorts någon utredning enligt Lex Sarah, eller tillsyn av IVO, kring ärendena i Örebro är det viktigt att de blir gjorda. Och om de är gjorda borde resultaten av dem, som är allmänna handlingar, redovisas av granskande medier.
Kritik mot socialtjänsten kommer alltid att finnas, liksom mot alla myndigheter. Den ska bemötas generellt och informativt utifrån gällande lagstiftning, parallellt med intern granskning och ständigt utvecklingsarbete. Desinformation, hot och hat riskerar att skapa en misstro mot socialtjänsten och det är förödande för alla barn som far illa och som behöver samhällets hjälp när föräldrar inte förmår ta hand om dem och skydda dem. För dessa barn har sorgligt nog alltid funnits och kommer alltid finnas trots att alla föräldrar gör sitt bästa och älskar sina barn.
Enligt Socialstyrelsens statistik var 26 300 barn och unga placerade utanför hemmet 2024 och misstänkliggörandet mot socialtjänsten riskerar att göra att både barn och föräldrar som behöver och vill ha hjälp inte vågar kontakta socialtjänsten. Risken är även att anmälningsskyldigheten urholkas och att samverkan med förskola/skola och barnsjukvård försvåras. Detta kan leda till stort lidande för barnen och deras familjer och även till placeringar av barn och unga som hade kunnat undvikas med tidiga och/eller frivilliga insatser.
Med anledning av vinklingen i en av granskningarna i Örebro, som lyft att föräldrars diagnoser påverkar socialtjänstens bedömningar, vill jag framföra att föräldrar kan ha diagnoser, psykisk/fysisk ohälsa, missbruk och beroende, kriminalitet och andra problem, men att bedömningar av föräldraförmågor, det vill säga om de kan tillgodose sina barns grundläggande behov av omvårdnad och stöd, utgår från vilka konsekvenser föräldrarnas mående, beteende och agerande får för barnet. Inte diagnoser, missbruk och ohälsa i sig.
Dessa granskningar har bidragit till att förstärka den negativa synen på socialtjänstens arbete och uppdrag och därmed riskerar barn som far illa att inte få sina rättigheter tillgodosedda i form av samhällets skydd. Jag hoppas nu på andra granskningar framöver som på något sätt gynnar barn som far illa, förslagsvis på strukturell nivå i stället för individnivå.
Avslutningsvis vill jag framföra till alla personer som har möjlighet: att ni genom er position borde föra socialarbetarnas talan på ett korrekt och pedagogiskt sätt när desinformationskampanjen mot socialtjänsten numera är mer inhemsk än internationell. I förlängningen skulle det hjälpa fler av de barn och unga som far illa att få samhällets stöd och hjälp.
