Debatt: Så får vi tryggare samhällsvård med ökad nationell kunskap

Nyligen tillsatte regeringen en utredning för att se över hur vården kan förbättras (dir. 2021:84). Vi vill här diskutera vilka uppgifter som på nationell nivå samlas in om samhällsvård. God officiell statistik och annan kunskap om barnen och vårdgivarna är väsentlig för att kunna bedöma och förbättra samhällsvårdens kvalitet. Här kan mycket bli bättre. 

Vi har i egenskap av forskare deltagit i det internationella projektet ”The DataCare Project” (Eurochild och UNICEF). Projektet innebar en kartläggning av vilka uppgifter som finns om samhällsvård i 27 EU-länder och Storbritannien. Projektet har gett viktiga insikter om hur Sverige står sig i ett europeiskt perspektiv.

I jämförelse med många andra länder finns det i Sverige en lång tradition och förhållandevis god infrastruktur för officiell statistik. Även om den sociala barnavården är ett kommunalt ansvar så har Socialstyrelsen ansvar att ta fram statistik baserat på uppgifter som kommunerna rapporterar in till ett särskilt lagreglerat register över insatser till barn och unga. Uppgifterna ger en viktig översikt om samhällsvårdens omfattning genom svar på grundläggande frågor om bland annat antalet barn som placeras och barnens ålder och kön. Årliga sammanställningar gör att det även går att följa trender, till exempel om antalet placerade barn ökat eller minskat över tid. Detta är svårt i många andra länder där officiell statistik inte samlas in av en central aktör och utan samma regelbundenhet.

Unikt i ett europeiskt perspektiv är också att det svenska systemet gör det möjligt att till viss del följa barnens utveckling genom att uppgifterna om samhällsvård kopplas ihop med uppgifter i andra register. Sådana analyser har bland annat avslöjat stora brister gällande placerade barns hälsa och skolgång och kan därmed ligga till grund för förbättringar av vården.

Vi menar dock att Sveriges officiella statistik och annan nationell kunskap om samhällsvård brister i flera avseenden. Brister har tidigare lyfts inom ramen för statliga utredningar och myndighetsrapporter. En del av det vi framför är alltså inte nytt, men vi vill ändå belysa särskilt fyra områden. 

1.

Det saknas uppgifter om stöd från socialtjänsten innan en placering. Detta är inte unikt för Sverige, men kan ses som en försämring av det tidigare systemet där det åtminstone framgick om enskilda barn fått insatsen kontaktperson/-familj. I dagsläget vet vi på nationell nivå ytterst lite om hur sambandet mellan placeringar och tidigare stöd från socialtjänsten ser ut. Trots starka förhoppningar om att öppenvårdsinsatser ska förebygga placeringar, saknas alltså underlag för att bedöma om så är fallet. 

2.

Informationen om skäl till placering är knapphändig. Idag framgår enbart om placeringen skett frivilligt eller om den på grund av brister i hemmiljön och/eller eget beteende skett med tvång. Det kan naturligtvis finnas svårigheter med att kategorisera den problematik som föranleder en placering, men fler detaljerade uppgifter registreras i flertalet andra länder (t.ex. ekonomiska resursbrister, barnets/vårdnadshavarnas missbruk, barnets funktionsnedsättning) och är grundläggande för att veta vilka behov samhällsvården förväntas tillgodose. 

3.

Det saknas viktiga uppgifter om vårdgivare. Svensk samhällsvård, och i synnerhet institutionsvård, är i jämförelse med många andra länder en fragmenterad marknad med begränsad överblick. Regeringen har nyligen uppdragit åt Inspektionen för vård och omsorg (IVO) att tillgängliggöra ett nationellt register över vårdgivare inom institutionsvård. I registret saknas dock för kvaliteten centrala uppgifter som personalens kompetens, personaltäthet, de placerade ungdomarnas problem och om problemen minskar. Möjligheterna att bedöma vårdgivares kvalitet är därför begränsade. Register över familjehem saknas och vilken information som ska samlas in om familjer är etiskt komplicerat, men frågan ska behandlas i den nya utredningen. 

4.

Barns upplevelser av samhällsvården inhämtas inte systematiskt. Nationella brukarundersökningar av hur barn i samhällsvård uppfattar vården är angeläget för att identifiera förbättringsområden. IVO har tidigare publicerat rapporter baserade på uppgifter från barn i institutionsvård och Socialstyrelsen genomförde häromåret en studie bland barn i familjehem, men brukarundersökningar genomförs inte regelmässigt. I många andra länder, som i vårt grannland Danmark, görs det årligen.  

Vi har här diskuterat vilka uppgifter som samlas in om samhällsvård på nationell nivå och pekat ut områden där kunskapen brister. En möjlig väg till förbättrad kunskap kan gå via: 

• Ett bättre utnyttjande av vårt system för officiell statistik genom att samla in uppgifter om vilka öppenvårdsinsatser som barn fått och mer detaljerade skäl till varför de placerats (punkt 1 och 2). Uppgifterna förs in i Socialstyrelsens register över insatser till barn och unga.

• Upprättandet av ett nationellt register över vårdgivare inom institutionsvården med fler för kvaliteten viktiga uppgifter (punkt 3) och undersökning av möjligheten att knyta barn till specifika vårdgivare (genom att koppla samman ett sådant register med Socialstyrelsens register över insatser till barn och unga).

• Regelbundna nationella undersökningar av placerade barns upplevelser av vården.

En del av det vi framför skulle kräva vissa förändringar i regelverk och direktiv samt tillskott av resurser. Det kan också finnas etiska svårigheter med insamling av vissa specifika uppgifter som behöver diskuteras och vägas mot nyttan. Vi inbillar oss inte att bättre nationell kunskap är en kungsväg till förbättrad vård, men det är en förutsättning för att närmare kunna bedöma och utveckla kvaliteten. Det vore därför lägligt att dessa frågor grundligt behandlas inom ramen för den nyligen tillsatta utredningen.