Viktor Vesterberg

Lektor vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet

28 mar 2022

28 mar 2022

Debatt: Politisk ovilja försvårar social inkludering för EU-migranter

De som arbetar med social inkludering för de mest utsatta i vårt samhälle upplever en slags politisk ovilja att underlätta inkludering för målgruppen i Sverige. Foto: Getty Image

När politiken visar en ovilja till inkludering kan vardagsrasismen upplevas som mer legitim, skriver Viktor Vesterberg i sin debattartikel, där han beskriver hindren som professionen möter i arbetet med underlätta social inkludering, för EU-migranter.

Viktor Vesterberg

Lektor vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet

28 mar 2022

28 mar 2022

I min forskning har jag studerat möjligheter och begränsningar med inkluderingsarbete riktat till de som har det allra sämst ställt i vårt samhälle. Jag har intervjuat projektledare och andra personer som arbetar med EU-finansierade sociala initiativ som ska stödja en av de grupper som är mest utsatta i samhället idag. Det handlar om EU-fonden FEAD – Fonden för europeiskt bistånd för dem som har det sämst ställt. Olika aktörer har sökt och fått medel från FEAD för att bedriva sociala projekt. FEAD:s projekt är en viktig del av det sociala arbetet som riktar till en målgrupp som är särskilt utsatt och inte har rätt till det ordinarie socialförsäkringssystemet. Inom ramen för forskningen har många professionella intervjuats om sina upplevelser av att jobba gentemot målgruppen utsatta EU-migranter som befinner sig i Sverige. I praktiken handlar detta ofta fattiga människor från EU:s östra medlemsstater, som sökt sig till rikare EU-länder för att finna försörjning.

När jag frågat de professionella som arbetar med att stödja och underlätta social inkludering för denna målgrupp vad de ser som de svåraste hindren för ett lyckosamt arbete har tre återkommande mönster kunnat skönjas.

För det första handlar det om den rasism och diskriminering målgruppen möter i vardagen. Det berättas om människor som får stenar kastade på sig, blir spottade på, dragna i håret. Ord som hatbrott och antiziganism används för att beskriva dessa företeelser.

För det andra upplever de professionella inte sällan en utbredd politisk motvilja mot att stödja inkluderingsarbete för denna målgrupp. I takt med att avhysningar, rivningar av boplatser för utsatta EU-migranter och tiggeriförbud blivit vanligare har även antalet människor från målgruppen som befinner sig i Sverige minskat.

För det tredje så kan vi konstatera att de viktigaste hörnpelarna i en lyckosam social inkludering handlar om tillgång till arbete och bostad. De professionella jag intervjuat vittnar om att just arbetslivsorienterat arbete och stöd för att finna bostad är något som inte sanktioneras uppifrån, vilket såklart sätter käppar i hjulen gällande möjligheterna till en framgångsrik inkludering.

Sammantaget kan vi alltså se att de som arbetar med social inkludering för de mest utsatta i vårt samhälle upplever en slags politisk ovilja att underlätta inkludering för målgruppen i Sverige. Tvärtom kan det verka som att den politiska tidsandan går i riktningen att dessa människors välfärd inte ska ses som Sveriges ansvar och att de inte ska ha rätt att nyttja en av EU:s viktigaste grundprinciper – den fria rörligheten mellan medlemsstaterna – som andra, mer priviligierade EU-medborgare ser som en självklarhet.

Det är högst troligt att dessa nivåer – den vardagliga och den politiska – på olika sätt förstärker varandra. När politiken visar en ovilja till inkludering kan vardagsrasismen upplevas som mer legitim och vice versa, när vardagsrasismen är utbredd kan den politiska oviljan uppfattas som mer legitim. Sammantaget utgör dessa tre hinder för social inkludering – rasismen i vardagen, svårigheter att jobba med bostad och arbete och den exkluderande politiska tidsandan – att de som professionellt arbetar med att stödja de mest utsatta idag riskerar att arbeta i stark motvind. Lite självkritisk reflektion vore högst angeläget för de policystrateger och politiker som känner sig träffade av ovanstående erfarenheter från det sociala arbetets verklighet.

Viktor Vesterberg,  lektor vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet.

Läs mer

Kriminalitet
14 okt 2020

Så får kriminella hjälp till ett nytt liv

Sprängladdningar i bostadsområden och dödsskjutningar på öppen gata...

#nyexadsocionom
28 jun 2022

Emma om första året som socionom: ”Har verkligen hittat min plats”

Ett helt år har nu passerat sedan Emma Peldán tog klivet ut i arbet...

Krönika
27 jun 2022

Ett tack och farväl till alla läsare

Pia Litzell Berg ser tillbaka på sina elva år som redaktör för Psyk...

Läs även

Debatt
3 mar 2022

Debatt: ”HVB-hemmen måste ses över”

År efter år pekar organisationer och myndigheter på brister inom la...

Debatt
14 jan 2022

Slutord: Sverige bör inte avkriminalisera eget bruk av narkotika

Här följer ett slutord från Narkotikapolitiskt center i debatten &q...

Debatt
8 dec 2021

Debatt: Så får vi tryggare samhällsvård med ökad nationell kunskap

Familjehems- och institutionsvård av barn har återkommande kritise...

Debatt
1 jul 2021

Socialstyrelsen replikerar: ”Vi har ett ansvar att stötta kommunerna”

REPLIK Hög arbetsbelastning och organisatoriska omständigheter i ko...

Debatt
1 jul 2021

”Hur gör vi vården rättvis för placerade barn?”

DEBATT Hur kan vi göra vården för familjehemsplacerade barn mer rät...

Debatt
20 jan 2021

Debatt: Efterfrågas rätt kunskap och kompetens?

"Nu som då visas att otillbörliga förhållanden råder bakom stä...

Missa inget!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och håll dig uppdaterad om aktuellt från Socionomen.