Viktor Vesterberg

Lektor vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet

28 mar 2022

28 mar 2022

Debatt: Politisk ovilja försvårar social inkludering för EU-migranter

De som arbetar med social inkludering för de mest utsatta i vårt samhälle upplever en slags politisk ovilja att underlätta inkludering för målgruppen i Sverige. Foto: Getty Image

När politiken visar en ovilja till inkludering kan vardagsrasismen upplevas som mer legitim, skriver Viktor Vesterberg i sin debattartikel, där han beskriver hindren som professionen möter i arbetet med underlätta social inkludering, för EU-migranter.

Viktor Vesterberg

Lektor vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet

28 mar 2022

28 mar 2022

I min forskning har jag studerat möjligheter och begränsningar med inkluderingsarbete riktat till de som har det allra sämst ställt i vårt samhälle. Jag har intervjuat projektledare och andra personer som arbetar med EU-finansierade sociala initiativ som ska stödja en av de grupper som är mest utsatta i samhället idag. Det handlar om EU-fonden FEAD – Fonden för europeiskt bistånd för dem som har det sämst ställt. Olika aktörer har sökt och fått medel från FEAD för att bedriva sociala projekt. FEAD:s projekt är en viktig del av det sociala arbetet som riktar till en målgrupp som är särskilt utsatt och inte har rätt till det ordinarie socialförsäkringssystemet. Inom ramen för forskningen har många professionella intervjuats om sina upplevelser av att jobba gentemot målgruppen utsatta EU-migranter som befinner sig i Sverige. I praktiken handlar detta ofta fattiga människor från EU:s östra medlemsstater, som sökt sig till rikare EU-länder för att finna försörjning.

När jag frågat de professionella som arbetar med att stödja och underlätta social inkludering för denna målgrupp vad de ser som de svåraste hindren för ett lyckosamt arbete har tre återkommande mönster kunnat skönjas.

För det första handlar det om den rasism och diskriminering målgruppen möter i vardagen. Det berättas om människor som får stenar kastade på sig, blir spottade på, dragna i håret. Ord som hatbrott och antiziganism används för att beskriva dessa företeelser.

För det andra upplever de professionella inte sällan en utbredd politisk motvilja mot att stödja inkluderingsarbete för denna målgrupp. I takt med att avhysningar, rivningar av boplatser för utsatta EU-migranter och tiggeriförbud blivit vanligare har även antalet människor från målgruppen som befinner sig i Sverige minskat.

För det tredje så kan vi konstatera att de viktigaste hörnpelarna i en lyckosam social inkludering handlar om tillgång till arbete och bostad. De professionella jag intervjuat vittnar om att just arbetslivsorienterat arbete och stöd för att finna bostad är något som inte sanktioneras uppifrån, vilket såklart sätter käppar i hjulen gällande möjligheterna till en framgångsrik inkludering.

Sammantaget kan vi alltså se att de som arbetar med social inkludering för de mest utsatta i vårt samhälle upplever en slags politisk ovilja att underlätta inkludering för målgruppen i Sverige. Tvärtom kan det verka som att den politiska tidsandan går i riktningen att dessa människors välfärd inte ska ses som Sveriges ansvar och att de inte ska ha rätt att nyttja en av EU:s viktigaste grundprinciper – den fria rörligheten mellan medlemsstaterna – som andra, mer priviligierade EU-medborgare ser som en självklarhet.

Det är högst troligt att dessa nivåer – den vardagliga och den politiska – på olika sätt förstärker varandra. När politiken visar en ovilja till inkludering kan vardagsrasismen upplevas som mer legitim och vice versa, när vardagsrasismen är utbredd kan den politiska oviljan uppfattas som mer legitim. Sammantaget utgör dessa tre hinder för social inkludering – rasismen i vardagen, svårigheter att jobba med bostad och arbete och den exkluderande politiska tidsandan – att de som professionellt arbetar med att stödja de mest utsatta idag riskerar att arbeta i stark motvind. Lite självkritisk reflektion vore högst angeläget för de policystrateger och politiker som känner sig träffade av ovanstående erfarenheter från det sociala arbetets verklighet.

Viktor Vesterberg,  lektor vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet.

Läs mer

Kriminalitet
14 okt 2020

Så får kriminella hjälp till ett nytt liv

Sprängladdningar i bostadsområden och dödsskjutningar på öppen gata...

Ledare
9 dec 2022

Nya numret av Socionomen ute – fokus på Bostad först, nya ärkebiskopen och mycket mer

Hur har det fungerat med Bostad först i Sverige, vilka utmaningar h...

Tema
9 dec 2022

Henrik och Maria motverkar vräkningar och hemlöshet genom samarbete och förtroende

Borlänges boendesamordnare Henrik Korvanen och Maria Örnlind arbeta...

Läs även

Debatt
17 nov 2022

Debatt: Vi måste fortsätta bevaka barnets rättigheter

Efter tre år med Barnkonventionen som lag ser Bris en oroande utvec...

Debatt
11 nov 2022

Debatt: Mer kunskap krävs för att skydda barn mot våldsutövande föräldrar

Bristande kunskap leder till att våldsutövande föräldrar får fortsa...

Debatt
8 nov 2022

Debatt: Rätten till fri tolk – en fråga om rättsäkerhet

"Ett rättssäkert språkstöd är en nödvändighet för att lyckas m...

Debatt
26 okt 2022

Debatt: Värdera relation istället för administration inom socialt arbete

Socialarbetare och behandlare drunknar i administration vilket risk...

Debatt
3 okt 2022

Debatt: Det är dags att i högre grad börja belöna resultat inom omsorgen

Den regering som tillträder borde föra samman privata och offentlig...

Debatt
22 aug 2022

Replik: ”Vi behöver se över de system som ligger till grund för placeringar”

"Jag instämmer helt med Riksförbundet för förstärkt familjehem...

Missa inget!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och håll dig uppdaterad om aktuellt från Socionomen.