Okunskap om våld och om hur föreställningar om kön påverkar synen på föräldraskap gör att vårdnadsutredningar i dag riskerar förlänga det våld som utsatta och deras barn drabbas av efter att den våldsamma relationen avslutats. Därför måste kunskapen höjas och barns skydd och rättigheter i vårdnadstvister stärkas.
Kvinnojouren Lund släpper i dag rapporten Inget kommer att ändras förrän några barn dör där vi lyfter det eftervåld som framför allt kvinnor och barn utsätts för. I rapporten lyfter vi våldsutsattas röster men också förslag på de förändringar som krävs för att våldsutsatta och deras barn ska skyddas från fortsatt våld.
Jämställdhetsmyndighetens rapport Uppgifter om våld är inget undantag från tidigare i år visar att våld osynliggörs i vårdnadstvister, något vi också sett i kontakten med våra stödsökande. Att våldet varken förstås, erkänns eller synliggörs bidrar till att det kan fortsätta.
Vi ser hur bristande kunskap om våld och normativa föreställningar kring kön och föräldraskap ligger till grund för tillvägagångssätt och beslut som vi inte anser ligger i linje med barnets bästa och som möjliggör fortsatt våldsutsatthet för den vuxne och barnet efter en separation. Bristen bidrar till att våldsutövare får fortsatt umgänge med och vårdnad om barnen, även i de fall då barnen uttrycker att de inte vill.
Mycket forskning har gjorts på föräldra- och omsorgsförmåga hos våldsutsatta, men om vi i stället lägger fokus på våldsutövarens föräldraförmåga visar forskning att deras föräldra- och omsorgsförmåga ofta brister på många sätt – utöver själva våldsutövandet. Den kunskapen måste finnas hos utredare som ska bedöma vad som är barnets bästa.
Barnkonventionen är nu svensk lag och barn räknas juridiskt som brottsoffer när de upplever och blir vittne till våld i en nära relation. På ytan ser det alltså ut som att barn har ett starkt skydd. Men i själva verket är många barn tvärtom både utsatta och maktlösa i vårdnadstvister. De saknar ett eget ombud i den juridiska processen, deras röster blir inte hörda och de tvingas till umgänge med en våldsutövande förälder. Vi vill se en förändring som ger barnet tillgång till stöd genom hela processen och som ger ökade möjligheter för barnet att själv påverka beslutet om umgänge.
Vi ser behov av kunskapshöjning och kunskapsutjämning bland dem som arbetar med dessa frågor, både när det gäller våld och dess konsekvenser men också kring kön och genus och hur föreställningarna kring detta påverkar hur föräldrar blir bemötta och bedömda i en vårdnadstvist. Detta är viktigt, inte minst för att barnen och den våldsutsatta ska skyddas från fortsatt våld, men även för att de ska få ett likvärdigt bemötande oavsett var i landet de bor eller vilken handläggare eller tingsrätt de än möter. Det här skulle även öka tryggheten hos den enskilda socionomen som då inte behöver fatta beslut om trovärdigheten i berättelserna om våld utifrån sina egna personliga kunskaper utan i stället kan luta sig mot det kunskapsstöd som bör finnas inom organisationen.
Socionomer arbetar nära utsatta och vårt agerande får konsekvenser för andras liv, och kan bidra till och avhjälpa barns och vuxnas fortsatta trauman. Det är ett stort ansvar. Politiker måste skapa förutsättningar för alla som jobbar med frågorna att kunna ta det ansvaret. Det gör de genom att prioritera resurser till kunskapshöjning, utvecklingsarbete och se till att det finns tid och förutsättningar för att implementera den kunskap som finns.
Därför vill vi uppmana beslutsfattare att:
…försäkra att yrkesverksamma har kunskap nog för att kunna ta uppgifter om våld och eftervåld på allvar.
…skydda de våldsutsatta från fortsatt våld genom att inte pressa eller hota fram samarbetssamtal.
…skydda barnen från tvingat umgänge med en våldsutövande förälder och föräldrar från att behöva tvinga iväg sina barn till en förälder barnen inte känner sig trygga med.
För att ambitionen om barnets bästa inte ska bli tomma ord.
