Debatt: Låt inte riktlinjerna för adhd och autism skapa ännu ett stuprör

I oktober gav Socialstyrelsen ut nationella riktlinjer till beslutsfattare som ska ge stöd i styrningen av vård och omsorg till personer med ADHD och AST. Avsikten är ambitiös och bra, men vi saknar tydlighet kring samverkan och viktiga uppföljningsåtgärder kopplat till avgörande riktlinjer.

Mellan fem och sju procent av alla barn har ADHD. Motsvarande siffra kring förekomsten av autism är en till två procent. De nya riktlinjerna innehåller sammanlagt 44 rekommendationer som vänder sig till beslutsfattare och yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården, elevhälsan och socialtjänsten. Kopplat till rekommendationerna finns även indikatorer för uppföljning. Syftet är att förbättra villkoren för målgruppen och minska samhällskostnaderna på lång sikt.

Det är glädjande att det i riktlinjerna finns flera positiva förslag som rör vikten av att ge tidiga insatser och kontinuerligt stöd oavsett om en individ blivit diagnosticerad eller ej. Detsamma gäller betydelsen av tydliga rutiner för samverkan och att detta är särskilt viktigt för personer med komplexa behov. I utredningen klargörs även att uppkomsten till ett symtom kan vara en del av en funktionsnedsättning eller handla om andra sociala påverkansfaktorer såsom trauma. Detta ser vi som ett viktigt steg i rätt riktning. Här rekommenderas också att tillse kompetensutveckling inom socialtjänsten om ADHD och AST.

Men det finns områden i de nya rekommendationerna som bör vidareutvecklas. De är:

• Riktlinjer till socialtjänsten i sitt utredningsarbete.
• Klargöranden kring samverkan.
• Klargöranden kring hur riktlinjerna ska kunna följas upp.
• Högre fokus på stöd och samverkan än medicinska åtgärder.

Kalle Dahlin har mångårig erfarenhet inom Magelungen, socialtjänst, skola och BUP. Foto: Privat

Riktlinjerna utelämnar också rekommendationer kring hur socialtjänsten i sitt utredningsarbete utifrån socialtjänstlagen ska bemöta och ge stöd till barn med ADHD och AST, och deras familjer. Detta är helt avgörande då det är klarlagt att det finns en kompetensbrist inom Socialtjänsten på området.

Skolan som aktör nämns endast i förbifarten i rapporten, vilket är mycket anmärkningsvärt. Detta gäller även i de delar som rör vikten av samverkan, där skolan inte nämns i formuleringen kring hur samverkansinsatser ska följas upp.

Vidare har riktlinjerna en undermålig beskrivning och rekommendation kring samverkansåtgärder. Vikten av samverkan finns med, men hur saknas, vem är otydligt och hur det ska följas upp framkommer inte. Trots att det övergripande målet med riktlinjerna är att klargöra just detta.

Samma tvetydighet finns i de annars utmärkta rekommendationerna kopplat till psykosociala insatser. Riktlinjerna rekommenderar att i högre grad än i dag utse en stödsamordnare som koordinerar kontakter mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst för att stärka den enskildes liv, och att erbjuda föräldrastöd till föräldrar som själva har ADHD eller AST. Båda ovan rekommendationer saknar uppföljningsindikatorer. Det finns alltså ingen ambition att mäta utfallet av dessa rekommendationer. Denna typ av oklara urval kring vad som ska följas upp återkommer som en röd tråd i riktlinjerna. Urvalet är inte kopplat till de områden som definieras som högst prioriterade.

Medicin och piller ska dock mätas. Här finns fem utfallsmått kopplat till lika många rekommendationer. Alla rekommendationer kopplat till medicinska åtgärder kan alltså följas upp. Av de fem tydliga och bra rekommendationerna som definieras som psykosociala insatser ska endast en rekommendation följas upp. Exempelvis stödsamordnare och föräldrastöd saknar mått för uppföljning. Detta riskerar att urholka avsikten med denna skrivelse.

Sammanfattningsvis är det allmänna intrycket av riktlinjerna att skolan inte räknas som part i detta. Att socialsekreterare visserligen bör lära sig mer om ADHD och AST men att de fortfarande kommer att vara oense med psykiatrin om vem som ska ge stöd till individerna och familjerna som har det allra svårast. Dessutom klargörs återigen att tidiga och samverkande insatser ger bäst utfall. Men hur det ska gå till ges ingen vägledning i. Med det sagt finns en stark oro att riktlinjerna inte ger avsett stöd för personer med ADHD och AST.

Avslutningsvis ställer vi på Magelungen Utveckling AB oss frågande till att det av 68 sakkunniga kopplat till rapporten endast är fem socionomer och ingen pedagog representerad. En större professionell mångfald vore önskvärd med tanke på att rekommendationerna bland annat syftar till ökad samverkan vid psykosociala insatser för personer med ADHD och AST.

Fotnot: Den 20 januari 2023 går möjligheten att lämna synpunkter på riktlinjerna ut.