Det var inte ett lätt att efter åtta år som familjehemssekreterare inom socialtjänsten börja på ett konsulentstött familjehemsföretag. Inom kommuner råder en skepsis till många av företagen. Inte minst bidrog flyktingvågen hösten 2015 till detta då flera nystartade familjehemsföretag såg en ingång på marknaden men inte hade kunskapen att bedriva vården.
Under denna period sköt kostnaderna för familjehemsvården i höjden och när det värsta kaoset lagt sig så började kommunernas strävan att komma i fatt. Det ställdes krav på ständiga ekonomiska förhandlingar med företagen och samtal med familjehemmen för att motivera dem till direktsamarbete. Jag frågade mina chefer om hur jag skulle motivera dem till att gå över till kommunen när mina argument var lägre ersättning och mindre stöd och handledning. För så såg vår arbetssituation ut, en ärendemängd och administrativa uppgifter som inte var jämförbar med konsulenternas. Sparkraven gick även ut över vår och familjehemmens kompetensutveckling.
Kort efter jag fattat mitt beslut att lämna socialtjänsten var jag anställd på ett välrenommerat konsulentstött familjehemsföretag och jag sög i mig ny kunskap som en svamp. Jag besökte familjehemmen flera gånger per månad, kunde snabbt skapa en förtroendefull relation och genom dem lära känna barnet och följa dess behov.
Utifrån detta omvända perspektiv fick jag nu uppleva den varierande graden av kompetens ute bland kommunerna. Bristande rutiner och hög personalomsättning inom socialtjänsten var jag van vid men att det var så illa i vissa kommuner kunde jag knappt föreställa mig. Socialsekreterare som sliter men på ledningsnivå finns inget erkännande av brister. Det är blint socialtjänstens bedömning som gäller, vilket lagmässigt är korrekt. Men jag önskar jag sluppit bevittna hur familjehem känt sig tvungna att säga upp en placering, inte på grund av barnets svårigheter, utan på grund av samarbetet med kommunen.
Många familjehem som vänder sig till företag har från början tagit emot placeringar från kommunen, och sedan sagt ”aldrig mer”. De vittnar om hur de blir lämnade ensamma i uppdragen och hur de ifrågasätts i sin roll. När jag beskriver vårt arbetssätt för att stötta familjerna för att de i sin tur ska kunna fokusera på att finnas till för barnet, känner de att de äntligen har någon som står på deras sida. Men det går inte lång tid innan de blir kontaktade av kommunen med frågan om direktsamarbete. Kommunernas argument är inte bättre i dag än de jag hade för tio år sedan. Trots det känner sig familjerna tvungna till en övergång av rädsla för att barnet som hunnit knyta an annars ska behöva flytta.
Nyligen tog jag del av aktuell forskning inom familjehemsvård, med fokus på matchningsprocess och rekrytering. Det slog mig att det är samma dilemman i dag som när jag började. Kommunerna som intervjuats beklagar sig, till viss del befogat, över att i allt för hög utsträckning behöva placera via konsulentstödda familjehemsföretag. I själva verket bör de ställa sig frågan varför de måste det. Varför vill inte familjehemmen ha ett direktsamarbete med kommunerna?
Familjehemsvård är ett långsiktigt och kostsamt arbete och nämndemännen måste se längre än till hur budgeten presenteras under en mandatperiod på fyra år. I stället för att hävda att företag profiterar på barnen och knyter familjehem till sig genom en högre ersättning så jobba på att erbjuda familjehemmen det de behöver för att kunna bedriva en god vård. En beskrivning av vad familjerna går igenom och varför de förtjänar en högre ersättning är ett kapitel för sig. Detta är helt vanliga familjer som förtjänar den ödmjukaste respekt för den enorma insats de gör.
Så kommuner, fortsätt granska den privata sektorn för det behövs. Men när ni stöter på ett kvalitativt familjehemsföretag, se oss då som en kompletterande samverkanspartner som delar samma mål som er, nämligen barnets bästa.
