”Varför går hon inte?” Om du arbetar med kvinnor som utsatts för mäns våld i parrelationer har du antagligen stött på denna fråga. ”Varför ska hon gå”, kan vara en lika rimlig fråga då nationell och internationell forskning visar att våld ökar i samband med separation, att risken för dödligt våld är högst efter separationen, och att våld i olika former ofta fortsätter efter separation.
Våldet som fortsätter efter separation benämns som eftervåld och kan definieras som mönster av maktutövande, kontroll, hot, utpressning och trakasserier som fortsätter efter att relationen har avslutats. Ofta genom juridiska och ekonomiska medel, genom manipulation av myndigheter och i synnerhet genom att barn utsätts på olika sätt.
Eftervåldet möjliggörs av de myndigheter och rättsliga instanser som inte hindrar utan till och med kan förstärka eftervåldet. Grunden för eftervåldet är de könsrelaterade normer som påverkar utformning, tolkning och tillämpning av lagstiftning.
I vår forskning har vi mött de kvinnor som lever i eftervåldet. Josefin Kjellberg, aktuell med en kommande doktorsavhandling, har intervjuat 17 kvinnor och funnit mönster av eftervåld i kvinnornas berättelser i erfarenheter som ”när jag sa att jag ville skilja mig, då började helvetet” och ”det är nästan värre att leva separerad än att leva tillsammans med honom”.
Sara Skoog Waller rapporterar liknande resultat i en intervjustudie med 20 kvinnor där eftervåldet beskrivs som långt värre och mer traumatiserande än våldet i relationen, särskilt kopplat till myndighetsprocesser och domstolsbeslut som låser fast barnen i utsatthet: ”Jag tänkte att socialtjänsten måste hjälpa när barnen utsätts för våld under umgänget. Men barnen var tvungna att fortsätta åka dit.”
Ett tydligt tema i kvinnornas berättelser i våra respektive studier är känslan av att de inte skulle bli fria från mannens våld förrän barnen fyller 18 år. Barnen skulle berövas sin enda barndom: ”Jag kunde ju lämna, men barnen är kvar hos honom”. Eftervåldet hängde tydligt ihop med barnen. De intervjuade kvinnorna erfor att deras ex-män nyttjade och utsatte de gemensamma barnen för att fortsätta kontrollera och skada dem långt efter separationen, med allvarliga konsekvenser för barnen.
Kjellbergs avhandling (kommande) tyder också på att kvinnor som utsatts för mäns partnervåld kan uppleva stödet från kvinnojourer och socialtjänstens våldsenheter som positivt när de försöker frigöra sig våldet. De intervjuade kvinnorna menade att de från dessa fått ett empatiskt bemötande, en hjälp att sätta ord på våldet, och hjälp i att avlastas skuld och skam. Kvinnorna uppmuntrades också av skyddade boenden, polis och socialtjänstens vålds- och barnenheter att skydda sig och sina barn.
Kvinnorna hade samtidigt kontakt med familjerättsenheter och tingsrätter på grund av tvister om vårdnad, boende och umgänge. Från dessa professionella uppfattade kvinnorna i stället att de fått ett ”kallt” bemötande där våldet inte togs på allvar utan ansågs tillhöra det förflutna. Våldet omskrevs till konflikter och samarbetssvårigheter. Kvinnorna uppmanades att samarbeta med sin våldsutövare och främja barnens kontakt med pappan. Här var alltså budskapet att kvinnan inte skulle skydda sig och barnen från våldet. Yrkesverksamma inom olika organisationer eller myndigheter verkade således inte samverka för att samordna sina insatser, och ställde motstridiga krav på kvinnorna.
Samtidigt har vi sedan 2014 haft föreskrifter från Socialstyrelsen som fastslår att socialnämnden i ärenden som handlar om våld i nära relationer ska samverka internt och externt för att samordna sina insatser så att de inte motverkar varandra. I detta arbete ska man beakta tryggheten och säkerheten för den våldsutsatta vuxna och de barn som bevittnat våldet (2 kap. 9-10 §§ HSLF-FS 2022:39).
I Skoog Wallers studie berättade kvinnorna att barnen behövde ha umgänge med våldsutövarna trots att de levde med skyddade personuppgifter eller på skyddat boende på grund av våldet och när männen var dömda för våld mot kvinnan eller barnen.
Vi efterlyser en diskussion om åtgärder för att begränsa våldsutövares möjligheter att fortsätta utöva eftervåld. Frågan ”varför går hon inte?” och uppmaningen till våldsutsatta kvinnor att lämna framstår som paradoxal i ljuset av de gensvar som våldsutsatta kvinnor möter vid uppbrott och eftervåld. Det räcker inte med satsningar för att upptäcka våld – det behövs ett system som omöjliggör fortsatt eftervåld.
