Samhällsproblemen vi försöker lösa respekterar varken tid eller pengar. Utanförskapet har inget räkenskapsår. Vill man skapa en hållbar skola och effektiva sociala insatser kostar det pengar. Det är en kostnad som vi behöver ta även under tuffare tider. Vare sig vi betalar eller inte har utanförskapet alltid en prislapp.
Under pandemin lyckades vi trolla fram miljarder som inte fanns i någon lagd budget. Det gjorde vi utifrån en konsekvensanalys, där kostnaden för att införa ett ekonomiskt stimulanspaket ansågs nödvändig för att undvika effekterna som annars hade uppstått.
När vi talar om hårdare tag nämner vi inte vad det kostar, trots att längre fängelsestraff innebär omfattande kostnader. Vi säger aldrig att vi inte har råd att låsa in brottslingar. Även om någon påvisar att längre straff inte leder till effektivare kriminalvård kan vi alltid rättfärdiga ett längre fängelsestraff med upprättelseargument för offren och vikten av proportionella konsekvenser vid brott. Här drivs vi i stället av principer och värderingar. Vi borde utvidga det förhållningssättet för att även inkludera investeringar som rör barns framtid.
Vi ser enorma nedskärningar inom skolan i hela landet. Samtidigt ska vi kraftsamla för att stoppa våldet och minska kriminaliteten bland unga. Vi beter oss som om skolan och kriminalitetsfrågan är två vitt skilda samhällsfrågor. Bland ungarna som halkar efter i skolan hittar vi en stor andel barn som anammar antisociala beteenden och som befinner sig i riskzonen för att utveckla en kriminell livsstil.
Att stötta elever i behov av stöd i skolan är en avgörande skyddsfaktor som minimerar risken för växande ungdomskriminalitet. Vi har inte råd med nedskärningar för den här elevgruppen. Vi behöver kontinuitet om vi ska åstadkomma resultat.
Att vi måste satsa på tidiga insatser för att lösa problemen med utanförskap är vid det här laget ingen nyhet bland sakkunniga. Komplexa problem, som utvecklats över en lång tid, går inte att lösa med kortsiktiga planer. I vårt nuvarande system kan vi inte finansiera långsiktiga insatser under ekonomiska kriser, när pengarna tagit slut. Eftersom vi inte kan klara av en sådan finansiering med ett årligt budgetsystem måste vi hitta en annan lösning.
Nu ser verksamheter till att använda upp pengarna innan budgetårets slut. Annars finns risken att man får en mindre budget nästkommande år. Överskott är alltså ett problem som man löser genom att tömma kassan innan 31 december, vilket blir skevt i ett långsiktigt perspektiv när man längre fram tvingas göra nedskärningar för att pengarna tagit slut. Ettåriga budgetar är ingen naturlag. Det är något som vi hittat på. Varför kan vi inte hitta på en tio-årsbudget för särskilda frågor som kräver en långsiktig finansiering?
Regeringen kan inte ta framtida budgetar i anspråk. Däremot finns det överenskommelser som anses centrala för Sverige där vi har så kallade partiöverskridande arbetsgrupper som kommer överens om att inte bryta ambitionsnivån som gruppen kommer fram till. Två exempel är ”pensionsgruppen” och ”försvarsberedningen”. Sveriges riksdag menar att frågor om pensionssystemet och Sveriges försvar är så pass viktiga för framtiden att det krävs ett partiöverskridande långsiktigt ansvar.
Vi uppmanar Sveriges politiker att bilda en partiöverskridande grupp som har en långsiktig riktlinje med stabil finansiering för frågor som rör skola, våld och social utslagning bland unga. En sådan plan är inget vaccin mot att pengarna kan ta slut, men det är åtminstone en plan som skapar långsiktighet i ett arbete som kräver kontinuitet för att överhuvudtaget vara lönsamt.
LÄS OCKSÅ >>> Här hittar fu fler debattartiklar, samt krönikor och ledartexter.
