Suzanne Osten har äntligen lämnat barndomen bakom sig och i en lång intervju med Socionomens Tim Andersson delar hon sina överlevnadsstrategier och erfarenheter av att växa upp i en dysfunktionell familj.
”Vi kan inte hålla på med det där blåmärket hur mycket som helst. Get over it.”
Den här dagen följer Socionomens reporter Tim Andersson repetitionerna på Unga Klara via en Zoom-länk och slås av att Suzanne Osten är i ständig rörelse.
För ett ögonblick verkar hon helt ha glömt bort kameran, för hela bilden täcks av hennes hand, prydd med en stor glittrande dödskallering.
– Du såg skräckslagen ut! skrattar hon när vi talas vid veckan efter, också då över Zoom.
Inte konstigt, i så fall: Det var svårt att få grepp om någonting alls i den där trånga lilla glipan av svart fars.
Å andra sidan kanske det passade bra i sammanhanget, kongenialt med det lojala underifrånperspektiv som alltid har varit den här socialt engagerade dramatikerns default-läge. Det är otäckt och förvirrande att vara barn i en destruktiv familjesituation. Det är därför ofta otäckt också i Suzanne Ostens konst – även utan Zoom.
För otäckt, har en del ansett. Hon har fått pjäser stoppade av föräldrar, och filmer punkterade av höga åldersgränser. Kommer också den här pjäsen möta samma kritik?
– Tyvärr blir det väl alltid så. Jag är bara intresserad av det jag tycker är sant, det är det jag använt som vapen: barn kräver sanning, och det är så mycket lögner kring dem.
Suzanne Osten mer eller mindre uppfann den moderna svenska barnteatern: avancerad, med professionella skådespelare och komplexa texter om missbruk, psykisk sjukdom och våld. Inga pekpinnar. Inget daltande. Det här blev riktlinjer för den avantgardistiska och med tiden världskända institutionen Unga Klara, som hon grundade på 1970-talet.
Efter många års erfarenhet kan hon konstatera: Barn klarar svåra ämnen i konstnärlig form. Det är föräldrarna, allt mer frånvarande i ett stressigt, senkapitalistiskt samhälle, som är problemet.
– De vuxna lever med så mycket skuld över att de inte ordnar det tillräckligt bra för sina barn, att de är rädda för att väcka sorg och känslor hos dem överhuvudtaget.
"Jag är bara intresserad av det jag tycker är sant, det är det jag använt som vapen: barn kräver sanning, och det är så mycket lögner kring dem."
Senast Socionomen porträtterade Suzanne Osten var 2009, då under rubriken ”Teatern som samhällskraft”. Mycket har hänt sedan dess. Samma år blev det klart att Unga Klara inte längre fick vara en del av Stadsteatern, utan nu skulle stå på egna ben ekonomiskt. Suzanne Osten gick till hårt motangrepp mot marknadstänkandet och lämnade institutionen 2013.
Sedan dess har hon levt frilansliv. Hon har gjort film och varit barnfilmsambassadör åt SFI, men framförallt har hon ägnat sig åt teatern: på Dramaten, Folkoperan och Göteborgs stadsteater, bland annat. Under tiden har hon upplevt hur villkoren för konstformen hårdnat.
– Jag gick från att hålla på med min egen lilla grupp till att inse att vi nog måste rädda hela den levande teatern. Annars kan den försvinna. Politikerna sparar pengar på att inte spela teater och det är mycket oroande.
Hon talar om en ”ohygglig materiell kultur” där scenkonsten sätts på undantag.
– I en sådan tid blir dess uppgift extra viktig.
- Att rymma i tanken kan vara tillräckligt stort. Det ger utrymme för framtidsplaner.
Så hur ser den uppgiften egentligen ut? Är teatern verkligen en ”samhällskraft”?
Ja, svarar Suzanne Osten. Men man får inte tro att man är någon ”jourhavande socionom”. Det händer att barn med problem vill berätta saker för henne och skådespelarna efter en föreställning.
– Då måste vi vara ohyggligt noga med att inte tro att vi kan ersätta föräldrar, lärare och myndigheter. Vi kan göra oss tillgängliga: Jag lyssnar på dig. Vi bör orosanmäla om vi blir verkligt oroliga. Men på teatern är vi främst tillgängliga som skådespelare.
Så om konstnärer inte kan verka som jourhavande socionomer – vad kan de egentligen göra för barn och vuxna i svåra situationer? Visa på alternativ, och hopp om förändring.
– Att rymma i tanken kan vara tillräckligt stort. Det ger utrymme för framtidsplaner: Jag ska skaffa egen lägenhet, eller en häst – får jag inte rida nu ska jag göra det sen. Konsten skapar alternativa tankestrategier, det kanske inte går nu – men sen!
Suzanne Osten vet vad hon talar om. Hon växte själv upp med en psykotisk mamma som kunde vara hotfull och bestraffande. I en period hamnade de på gatan. Allt det här har hon skildrat i boken och pjäsen Flickan, mamman och soporna, som för några år sedan också blev en uppmärksammad film.
Hur mycket påverkar hennes egna erfarenheter hennes konst nu? Inte så värst. Man ska inte älta sin egen barndom – det återkommer hon till gång på gång.
– Vi kan inte hålla på med det där blåmärket hur mycket som helst. Get over it. Min mamma har gett mig inkomster, om man säger så. Men jag sitter inte och hulkar. Jag suger inte på barndomen, som pappan med guldfisken, det gör en sjuk.
Nej, Suzanne Osten sitter inte och hulkar. Hon sitter helst inte alls, verkar det som. Med jämna mellanrum ställer hon sig upp, går omkring i rummet medan hon talar, byter spår och återkommer.
– När jag säger så här: skit i barndomen, så menar jag inte att den inte är jättebetydelsefull. Men det är också samhällsvillkoren, klassen, sjukdomar – andra saker. Samhället finns alltid med i mina pjäser.
Hon kan i samtalet stanna till vid det privata, men fortsätter gärna till det teoretiska. Tar ner böcker från hyllan: den här borde alla socionomer läsa. En annan: den här borde alla läsa.
Nästa hållplats: Stanislavskij, den ryske teaterteoretikern från början av 1900-talet.
– Han var emot att man som skådespelare skulle riva upp sin egen ohyggliga barndom varje gång en scen skulle utarbetas.
Teatern handlar snarare om att föreställa sig andra människor, andra öden och verkligheter, säger hon och återkommer till detta som om, till leken. Det är där som den terapeutiska funktionen finns.
– Man kan leka sig frisk, faktiskt.
”Blir det bättre?” undrade Buster i den scen som Socionomen fick ta del av. Ja – blir det det? Till dem som snart sitter i publiken och kanske brottas med egna familjeproblem, mer eller mindre allvarliga, ger föreställningen ett jakande svar.
De utsatta barnen i pjäsen kommer nämligen med tiden att utveckla en distans och en kritik mot sina föräldrar. Till sist bygger de med Harry Houdinis hjälp en månlandare och sticker hemifrån.
– När mamman och pappan är däckade där på slutet far barnen vidare, och vi kommer alla att bli en ensemble som dansar och sjunger, och efter föreställningen får barnen göra en lek: klä ut sig, fotografera sig och skicka en bild på vem de vill ta med sig till månen. Man kan säga att hela pjäsen är ett enda: ”So what – vi överlever.”
SUZANNE OSTEN
Gör: Dramatiker, författare, filmregissör.
Aktuell: Med Gunilla Linn Perssons pjäs Buster Keaton på månen. Premiär är den 20 augusti på Unga Klara i Stockholm, sedan 2018 nationell scen för barn och unga.
Född: 1944.
Bor: I Stockholm.
Familj: Katt, fästman, dotter, barnbarn, teaterfamilj och Unga Klara.
