Här följer ett slutord i debatten: ”Vi måste återinföra skolhälsovården” av Sophie Ekman Wretlind (220408) och tillika ett svar på Maria Kjellgrens replik: ”Dr Wretlind ger ett ensidigt perspektiv av elevhälsa” (220519).
Maria Kjellgren och jag har mycket gemensamt, till exempel förslaget att skapa en första linjens vård som tillhör primärvården och där alla elevhälsans professioner; läkare, sjuksköterskor, psykologer och kuratorer ingår. Där har vi det lysande exemplet Finland som alltid haft skolhälsovård, med lagstiftad skolläkare och skolsköterskor. Den tillhör primärvården och är första linjens vård, fast den ligger i skolan. Det gör att den enkelt samverkar med de andra aktörerna i skolan, som psykologer, kuratorer, specialpedagoger och speciallärare. I Finland är det lagstadgat att det skall vara regelbundna klassundersökningar av skolläkare och skolsköterskor, så sjukdomar och funktionsnedsättningar upptäcks tidigt.
Jag håller helt med Maria Kjellgren om att all personal i skolan gör, och självklart ska, göra orosanmälningar vid misstanke om att barn far illa. Skillnaden är att i tidigare skollagar innebar uppdraget att allt började i sekretess hos skolhälsovården. Skolsköterskan pratade med föräldrar och barn, med lärare, rektor och med skolläkare och övrig elevhälsa. Det är stor skillnad, och en annan ingång, när första samtalet var i sekretess i skolhälsovården. Jag är övertygad om att Socionomens läsare förstår hur viktigt det är att första samtalet alltid sker på rätt sätt, i sekretess och med beaktande av allt det Barnkonventionen står för.
Precis som Maria Kjellgren säger så känner en del lärare sina elever väl, men ingen känner eleverna så väl som skolsköterskan. Ur sekretessynpunkt försäkrades alltid barnet och föräldrarna att första samtalet blev rättssäkert. Det är så man bygger upp trygghet – grunden till tillit i samhället.
Sen har vi problemet att rektor är ensam och högst ansvarig för elevhälsan, men saknar medicinsk utbildning. Under rektorn ligger chefen för elevhälsan, Elevhälsans medicinska insats (EMI). Chefen för EMI behöver inte ha medicinsk kompetens. Det kan vara sköterska, läkare, men också andra professioner. Det står tydligt i Vägledning för elevhälsa att: ”…om annan personal som saknar kunskap ändå skulle leda EMI och inte ha behörighet för det skall den personen inte lastas.” Det är mycket märkligt att en skollag och vägledning som Skolverket och Socialstyrelsen skrivit kan acceptera en sådan juridisk kullerbytta. Och hur kan en rektor utan medicinsk kunskap få leda ansvaret för barns hälsa?
Chefen under rektorn, chefen för EMI, behöver heller inte ha medicinsk kompetens. Hur kan en sådan juridisk omöjlighet förklaras? Kompetens bör finnas, men finns den inte så skall inget ansvar kunna utkrävas? Allt detta leder till falsk trygghet för barn och föräldrar och samhällsaktörer.
Barn borde vara den grupp i samhället där man satsar mest på preventiv hälsovård. I dagsläget finns inte någon preventiv vård efter MVC och BVC. Någon medicinskt kunnig person, en barnskolhälsovårdsläkare, måste ha ansvar för barns vård mellan 6–20 år. I nuläget är det ingen.
