Varje dag görs tusen orosanmälningar

– Vi har tidigare fått flera indikationer på att orosanmälningarna ökar. Det kunde vi se 2010 när vi tittade på ett urval av kommuner. Vi har också sett det i de regionala sammanställningar som Stockholm, Göteborgsregionen och Gävleborg gör årligen, säger Therese Olmsäter på Socialstyrelsen.

Över 300 000 orosanmälningar

Socialstyrelsen har för första gången gjort en nationell kartläggning av alla orosanmälningar som socialtjänsterna tagit emot. Den visar att 331 000 orosanmälningar om barn som far illa eller misstänks fara illa gjordes 2018. Antalet barn som kom till socialtjänstens kännedom var 180 000 eftersom flera anmälningar avsåg ett och samma barn. Det motsvarar 8 procent av alla barn i landet. Två tredjedelar av anmälningarna gällde barn som var 12 år eller yngre, drygt hälften var pojkar.

– Det finns flera tänkbara anledningar till att anmälningarna blivit fler. En är att barns situation uppmärksammas mer, en annan är att lagen blivit tydligare och att det räcker med en misstanke om att ett barn far illa för en orosanmälan, säger Therese Olmsäter .

En annan anledning är att fler nu har väl kända rutiner för hur anmälan ska göras. Informationen i anmälningarna har skiftande allvarlighetsgrad. Det handlar om allt från information om vaga misstankar till information som visar att det finns ett omedelbart skyddsbehov.

– Tidigare stod polisen för en mycket större andel av anmälningarna. Ökad kunskap om anmälningsskyldigheten och medvetenhet om barns situation gör att orosanmälningarna blivit fler även från andra, säger Therese Olmsäter.

Ökning med runt 30 procent

Polis, skola och förskola, sjukvård och tandvård svarar för närmare 60 procent av orosanmälningarna. Alla uppger att anmälningarna blir fler även om inte alla för statistik. Antalet orosanmälningar från polisen ökade från 29 363 år 2018 till 37 622 år 2019 (en dryg vecka före årsslutet).

– Utbildningsinsatser gör att vi har blicken mer idag än tidigare. Barn som far illa synliggörs mer, säger Jenny Göransson, verksamhetsutvecklare för barn- och ungdomsfrågor vid polisen.

Barnens situation synliggörs och dokumenteras i polisinsatserna, uppger hon.

Folktandvården Skåne möter 84 procent av alla barn, resten väljer privat tandvård. Första erbjudandet om besök hos Folktandvården Skåne ges när barnet är 1 år, vilket de flesta tackar ja till, särskilt om det är familjens första barn. När barnet fyller 3 år kallas det till den första ”riktiga” undersökningen.

– Vi gör orosanmälan så fort vi märker att ett barn far illa. Det kan vara allt från att barnet inte kommer när vi kallar till att vi ser fysiska tecken på barnet, säger Pernilla Juréus, kvalitetschef på Folktandvården Skåne.

Den vanligaste anledningen till oro är att barn inte dyker upp trots påminnelse per telefon och skriftliga kallelser. I en tredje skriftlig påminnelse ges informationen att Folktandvården nu gör en orosanmälan till socialtjänsten.

Håglöshet kan ge anledning till oro

Relationen mellan barnet och medföljande anhörig kan också vara en anledning till oro. Den anhörige tycks, till exempel, inte ha förmåga att stötta barnet. Mycket handlar om viljan att se att allt inte står rätt till. Barnet uppträder kanske håglöst, har dålig hygien eller saknar årstidsanpassade kläder.

– En anledning till oro kan vara fysiska tecken på att barnet varit utsatt för något. Det kan också vara så att vi misstänker våld mellan föräldrarna. Om det finns barn i familjen är vi skyldiga att orosanmäla, säger Jessica Hörström, specialisttandläkare och utvecklingsledare i pedodonti vid Folktandvården Skåne.

Specialisttandvården möter de barn som har störst problem med sina tänder. Jessica Hörström uppskattar att hon gör en handfull orosanmälningar per år. Therese Kvist, odontologie dr som forskar om tandhälsa hos barn som far illa, har visat att barn som utsätts för misshandel är överrepresenterade hos specialisttandvården och bland dem som inte kommer när de blir kallade till tandvård.

Pernilla Juréus uppger att Folktandvården Skåne blivit bättre på att våga fråga när det finns tecken på våld i nära relation och när något inte verkar stå rätt till.

Om en vuxen patient mår dåligt och sannolikt utsätts för våld ska frågan om det finns barn i hemmet alltid ställas. Det bedömer hon vara en förklaring till att anmälningarna ökar från tandvården.

– Mycket karies behöver inte bero på utsatthet. Det kan bero på okunskap och vara ”familjekulturellt” betingat. Dåliga kostvanor följer ofta med i familjen. Mjölktänderna ses kanske inte som så viktiga. Vanor från mjölktandperioden består ofta och då blir det de permanenta tänderna som tar skada, påpekar Jessica Hörström.

När information inte ger resultat – tänderna fortsätter att vara dåligt skötta – ger det anledning till oro. Det har hänt att Jessica Hörström gjort orosanmälan i samråd med familjen. Vid misstanke om fysiskt våld och sexuella övergrepp i hemmet lämnas dock orosanmälan direkt. I andra fall informeras föräldrarna först om att Folktandvården avser att lämna in orosanmälan.

”Våga se, fråga och agera”

– Vi är ett konsultativt team och utbildar vårdpersonal i att våga se, fråga och agera, säger Åsa Gustafsson, socionom och ledare för barnskyddsteamet i nordvästra Skåne.

I teamet ingår även en barnläkare och en barnsjuksköterska.

– Tidigare har det varit obekvämt inom vården att ställa frågor om utsatthet och våld i hemmet, säger Beata Skanse, teamets barnläkare med 30 års erfarenhet av barnsjukvård.

Idag handlar det inte längre om att ”någon tycker något”, utan vi vet att våld i hemmet och omsorgssvikt är utbrett. Vi har gått från tro till vetande, framhåller hon.

Med Barnkonventionen som lag kan man överklaga beslut med motiveringen att ”här har barnets röst inte kommit fram”, framhåller Åsa Gustafsson och Beata Skanse.

– Vi säger att vi jobbar utifrån ett barnperspektiv, men enligt min mening jobbar vi utifrån ett föräldraperspektiv, säger Sophie Johnsson, kurator på Rosengårdsskolan i Malmö.

46 anmälningar på ett läsår

Skolan har 400 elever från förskoleklass till och med sexan plus en sjunde klass. En stor majoritet av barnen kommer från Mellanöstern och länder där det varit krig. Sophie Johnsson och hennes kollega gjorde 46 anmälningar på 32 barn under läsåret 2018/2019. Året innan gjorde de 36 anmälningar på 30 barn. Vanliga orsaker är att föräldrar använder aga i uppfostran, att barnet är våldsamt och att föräldrarnas förmåga att ta hand om barnet brister.

Hon anser att de biologiska föräldrarna i alltför hög grad anses vara bäst på att ta hand om sina barn och ta rätt beslut för sina barn.

– Tyvärr är det inte alltid så. I en del fall vill inte föräldrarna sina barns bästa. Det är inte det vanliga, men det finns sådana fall. I andra fall vill föräldrarna sina barns bästa, men de har inte förmågan. Det måste vi börja diskutera, säger Sophie Johnsson.

Många som invandrat delar inte det svenska majoritetssamhällets syn på barn och barnuppfostran, påpekar hon.

– Jag möter föräldrar som slår sina barn och är helt övertygade om att det är det bästa för barnen. Och barnen kan vara helt allierade med sina föräldrar.

Krock mellan skola och hem

På flera håll i världen är inställningen att ”skolan gör sitt” och ”hemmet gör sitt”, där finns inte det samarbete som föräldrar uppmuntras till här. Sophie menar att krocken mellan skolans och hemmets värderingar blir förvirrande för en del barn. Kompisar kan bli den trygga punkten då.

Föräldrar har rätt att tacka nej till stöd och insatser. Somliga anser att det inte behövs någon förändring.

– Bara den makten tycker jag gör att vi har ett föräldraperspektiv och inte ett barnperspektiv. Vi kan ha många professioner som säger att här går något snett och här brister det. Men så säger föräldrarna ”nej tack!”. Ett ”nej tack” till tidiga insatser kan leda till ett LVU längre fram.

Det behövs någon form av ”mellantvång”, anser hon. Det saknas, till exempel, effektiva möjligheter att förhindra föräldrar att skicka sina barn utomlands för att bli bortgifta, uppfostrade hos släktingar eller gå i skola där.

– När det i förhör och utredningar konstaterats att föräldrar slår sina barn – vad händer då? Barnen går tillbaka till sina hem. Ingen ser till att barnet inte blir slaget igen såvida inte barnet signalerar det. Vi skyddar inte barn som vi borde.

Att föräldrarna döms till böter hjälper inte barnet och ett LVU kräver att barnet utsätts för allvarlig misshandel. Fram till polisförhöret med ett utsatt barn är allt väl genomtänkt. Socialtjänst, skola och polis vet sina roller. Men efter förhöret slutar samverkan, alla går tillbaka till sitt.

– Efter polisförhöret behöver någon lyssna på barnet, anser jag. Då behöver någon säkerställa tryggheten hos barnet. Barnet får aldrig ett val här. Kan det här barnet gå hem till föräldrarna i trygghet vid dagens slut? Socialtjänsten som svarar för skyddsbedömningen bör vara med vid återföreningen.

Utvisningshot skapar otrygghet

Vissa barn saknar den trygghet de har rätt till eftersom de inte vet om familjen får stanna i Sverige. Det händer att barn levt och gått i skola här i flera år och att föräldrarna då får ett utvisningsbeslut. De tvingas återvända och ansöka om anknytning vilket kan innebära flera års väntan på besked, påpekar Sophie Johnsson. Frågan är vad som händer med barnen under tiden.