4 nov 2021

Allhelgona Pandemin Sorg

BILDREPORTAGE

”Hoppet manar oss att orka vidare”

Uppståndelsekapellet är Lisa Sands favorit på ­kyrkogården. Den är ritad av Sigurd Lewerentz som var inspirerad av ­utgrävningar i Egypten.

Hur finner vi vägar mot en ny ljusare framtid efter pandemins många förluster? Lisa Sand visar hur vi socionomer leder patient och anhörig ut ur pandemins ­depression.

Jann Lipka

Fotograf

4 nov 2021

Lena Engelmark

Text

4 nov 2021

4 nov 2021

Att ta sig igenom en kris är som att vandra genom en mörk skog – ljuset finns på andra ­sidan. Lisa Sand som är ­socionom, ­medicine doktor och specialist inom palliativ vård, visar hur vi socionomer leder patient och anhörig ut ur pandemins ­depression.

– När det oväntade som händer hotar bastryggheten i våra liv – hopp om framtid, bra ekonomi, hälsa och överlevnad – utvecklas en kris som blir existentiell. Pandemin hotar dessa värden och viruset har väckt vår dödsångest. När vi nu är på väg ut ur svårigheterna förväntas vi plötsligt leva som vanligt igen. Då är det lätt att förvilla sig och tro att krisen är över men den lever kvar tills sorgen läkt ut. Relationen till någon vi mist har upphört och även om kroppen inte längre finns är det i läkningsprocessen viktigt att den sörjande har någon att relatera till.
Krisen har olika faser; chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfas. I vilken fas befinner vi oss nu?

– Vi behöver tänka både bearbetning och nyorientering. Kanske också reaktion. Ur ett samhällsperspektiv kommer mycket att handla om nyorientering eftersom man är ivrig att allt ska bli som vanligt igen. På ett personligt plan kommer det att vara många som fortfarande försöker förstå och bearbeta det de varit med om. En nyorientering tar olika lång tid för olika människor. Dels för att vi är olika och dels för att innebörden av de förluster vi gjort under en kris är olika.

Du poängterar att närvaron i de stödjande samtalen är viktig eftersom det innebär gemenskap, liv och trygghet. Hur kan man som kurator/socionom bäst förmedla närvaro?

– Närvaro förmedlar den som själv är närvarande.

Varför är förmedlingen av hopp så viktig i krisen?

– Hoppet är ett nödvändigt stöd när vi har det svårt, något som manar oss att orka vidare.

Hur förmedlar kuratorn/socionomen hopp på rätt sätt och vad händer då i den krisdrabbade individen?

– Hoppet föds inom oss själva. När vi gör det möjligt för en person att uttrycka det hon känner på det sätt hon förmår, och accepterar det hon förmedlar på ett respektfullt sätt, bidrar vi till att skapa förutsättningar för hoppet att spira. Vi skapar trygghet i mötet genom att vara närvarande och lyhörda. Du bör förmedla att det för de allra, allra flesta blir bättre genom att berätta om dina kunskaper om kriser och om krisens förlopp. På så sätt blir du ett ställföreträdande eller vikarierande hopp för någon som har det tungt.

Vi besöker en av Lisas favoritplatser, Uppståndelsekapellet. Avskalat, stramt och därför inte uppskattat av alla – men en plats där det är lätt att förnimma kontakten med det eviga, det som är större än oss själva.

Symboler blir ofta viktiga under en existentiell kris. De kan vara en hjälp att ge hoppet liv oavsett om man är troende eller inte och oberoende religionstillhörighet. Ett levande ljus eller en vacker sten är exempel på symboler som inte låter sig fångas in av en särskild religiös tillhörighet eller speciell livsfilosofi. Symbolerna är större än så och kan förstås av alla.

Lisa berättar att det ofta uppstår religiösa tankar när människan bearbetar existentiella frågor kring döden. Men vi lever i ett sekulariserat samhälle så för att inte såra någon försöker hon undvika kristna symboler.

På Skogskyrkogården finns inga höga gravstenar. Naturen, livet, är överordnad döden och ska därför synas och ta plats. Gravarna är små och vilar bland ståtliga tallar eller andra träd, träd som är ­hemvist för fåglar och ekorrar. Den som önskar ett ståtligt gravmonument hänvisas vänligt men bestämt till en annan kyrkogård.

Ur döden liv. Skogskyrkogården är full av vägar för det arkitekterna kallade ”stödjande vandringar”. En av de vackraste, Sju brunnars väg, utgår från Uppenbarelsekapellet. Efter begravningsakten går man genom den mörka tallskogen, lämnar den bakom sig och närmar sig lövskog och ljus. Liv – död – liv igen.

Jann Lipka

Fotograf

4 nov 2021

Lena Engelmark

Text

4 nov 2021

4 nov 2021

Läs mer

Debatt
5 feb 2025

"Finns det inga visselblåsare bland socialarbetarna?"

Åtta skribenter med egna erfarenheter av utsatthet reagerar starkt ...

Aktuellt
4 feb 2025

Boktips: Drabbande anhörigperspektiv på uppmärksammat mord

Socionomen tipsar om Mona: En mamma, ett mord och en dotter.

Verktyg
4 feb 2025

"Myndigheterna har resurserna, civilsamhället har relationerna"

Det finns mycket att lära från civilsamhället i arbetet med unga av...

Läs även

Aktuellt
4 feb 2025

Boktips: Drabbande anhörigperspektiv på uppmärksammat mord

Socionomen tipsar om Mona: En mamma, ett mord och en dotter.

Aktuellt
24 jan 2025

Filmtips: Engagerande och intressant i tyska succéfilmen "Lärarrummet"

En lärare slits mellan sin egen ambition som lärare och påtryckning...

Aktuellt
20 jan 2025

IVO om långa väntetider på stödinsatser: "Oroande att det inte blir bättre"

För femte året i rad larmar IVO om långa väntetider på ­stödinsatse...

Aktuellt
16 jan 2025

Många blir utan pengar – trots att de har rätt till stöd

Allt fler lever i ekonomisk utsatthet samtidigt som utbetalningarna...

Aktuellt
15 jan 2025

Nya boken Lillebror skildrar människorna som hamnar i korselden mellan gängen

Författaren: "I många böcker om gängkriminalitet missar man hu...

Aktuellt
7 jan 2025

Boktips: Författarduo lägger pussel om välfärdens sinande resurser

Vad ligger bakom nedskärningarna inom svensk välfärd? Niklas Alterm...

Missa inget!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och håll dig uppdaterad om aktuellt från Socionomen.