Det blev något av en världssensation när Maja Lunde släppte Binas historia för tio år sedan. Boken, som skildrar bina som livsavgörande faktor för mänskligheten, blev en viktig del i den internationella klimatdebatten.
Nu är Maja Lunde aktuell med en ny bok – och ett nytt ämne. Med Skärmbarnen tar hon sig an barn och skärmtider, ett område som i likhet med klimatfrågan ligger nära de flesta av oss.
Varför ville du skriva den här boken?
– Jag har engagerat mig länge i den här frågan och följt utvecklingen i många år. Utgångspunkten är en oro över att många av oss, särskilt barn och unga, lever med tekniken på ett sätt som inte är bra.
Maja Lunde har själv en masterexamen i medievetenskap och låter stora delar av boken vila mot befintlig forskning. Sett till riskerna med för mycket skärmtid nämner hon framför allt tre saker:
– Det som forskningen pekar på är att skärmtid stjäl tid från sömn, det påverkar den psykiska hälsan negativt och det hindrar oss från att odla goda sociala relationer med andra människor.
I boken skriver du att personalen vid techjättarna i Silicon Valley och Beijing är väldigt stränga med sina barns skärmtider. Varför är de det?
– De vet vilka strategier som de själva och andra aktörer använder för att hålla kvar vår uppmärksamhet i skärmarna. Det vet hur algoritmerna jobbar. I den här branschen är det vår tid och vår persondata som är handelsvaran.
Om man vänder på det, vad finns det för fördelar när det kommer till barn och skärmar?
– Det finns många fördelar och vi ska ju leva med teknologin. Jag skriver i boken att min önskan är att barnen ska bli mer digitalt kompetenta än de är i dag. Men det behöver ske på ett sunt sätt och i rätt ålder.
– Ofta är frågeställningen fel från början. Det finns forskningsprojekt i skolor där man frågar sig hur det på bästa sätt går att använda en ipad i årskurs ett. Frågan man borde ställa är hur vi främjar läslust, lärande och trivsel.
I dina böcker är det ofta en dyster framtid som människan går till mötes. Vad tänker du om världen vi lämnar till våra barn och barnbarn?
– Det är dubbelt. Precis som många andra kan jag känna en oro. Men jag skulle säga att de böcker som jag skrivit om klimat, natur och människor är en slags jakt på hopp. Jag väljer att hålla fast vid människans goda egenskaper, att vi är lösningsorienterade och kan samarbeta.
