”Man tvingas tänka tanken att jag kanske måste lämna mina barn”

– Jag tror att jag har en ganska avspänd inställning till döden, så väl som man nu kan ha det.

Man kan förstå att det har blivit så för Ullakarin Nyberg. Genom sitt jobb inom suicidprevention och sin bakgrund som bröstcancerläkare har hon kommit döden nära. Det blev värdefullt när hon hösten 2018 själv fick ett cancerbesked.

– Jag behövde inte bli lika överraskad som många andra blir, eftersom jag följt förloppet så många gånger. Jag visste ju också att bröstcancer går att behandla och att prognosen är god, säger hon.

Hennes erfarenheter kring bröstcancer, både som yrkesverksam och som drabbad, har nu resulterat i boken ”Livet med bröstcancer”.

Varför ville du skriva boken?

– Jag insåg att jag har ett perspektiv som många inte har, dels genom min professionella roll, dels genom den dimension som man egentligen bara får om man själv blir sjuk. Jag hoppas att boken ska vara ett verktyg för de som drabbas.

Livet med bröstcancer utkom i januari. Omslag: Natur & Kultur

Även om Ullakarin Nyberg hade en psykologisk verktygslåda som var välutrustad så reagerade hon också på samma sätt som de allra flesta.

– Jag är ju en människa som alla andra och gick igenom samma kris som många gör. Man blir rädd och tvingas tänka tanken att jag kanske måste lämna mina barn, mina barnbarn och min man. Det var det allra svåraste. Jag konfronterades med det jag sagt om själv, att jag inte är rädd för att dö. Och det stämmer faktiskt, men jag är rädd att lämna dem som behöver mig, säger hon.

Det fanns också stunder när mörkret blev övermäktigt.

– Jag hade en period där jag fick biverkningar av alla mediciner, och blev deprimerad i fem dagar. Då kunde jag inte tänka rationellt eller vara hoppfull. Det var en skrämmande upplevelse men också nyttig. Det har gjort att jag förstår mina patienter bättre.

Vad hjälpte dig mest när det var som svårast?

– Att behålla mina vardagsrutiner – jobba, träna, sjunga. För mig var det viktigt att kunna fungera som vanligt och ibland gick det, jag kunde faktiskt lägga sjukdomen åt sidan ibland.

Vad kan man som anhörig göra om någon i ens närhet mår dåligt eller drabbas av en livshotande sjukdom?

– Det är så viktigt att man ser på sig själv som ett stöd, men inte utifrån vilka goda råd man kan ge. Vi är ganska rädda för att bara lyssna och tänka att det räcker. I stället vill de flesta ge massa råd och uppmuntrande tillrop, och det kan faktiskt vara ett sätt att avlägsna sig från den som har det svårt.

– Jag var flera gånger med om att människor sa till mig, förstås i all välmening, att ”jag vet att det kommer att gå bra för dig, för du är så stark”. Då tänkte jag i mitt stilla sinne att det vet varken du eller jag. Jag kan vara död om ett halvår och det måste man kunna förhålla sig till.

Ullakarin Nyberg lyfter också vikten av det vardagliga.

– Det spelar roll, att man ringer, kanske tar en promenad. Man kan också fråga den som är sjuk, ”hur kan jag hjälpa dig på bästa sätt, har du något råd till mig, hur vill du att vi ska bete oss.” Det kan man inte gissa sig till. Och så kan man säga ”jag tänker mycket på dig.”.

Hur mår du i dag?

– Jag tar ju den här cancerförebyggande medicinen som är ganska ansträngande. Jag ska ha den i tio år och det finns ganska många biverkningar. Så rent fysiskt har jag en del besvär. Men jag mår bra. Kroppen är ju fantastisk på det sättet. Man vänjer sig och jag tänker faktiskt inte så mycket på det i dag.