Det rådde överlag en stor samsyn mellan paneldeltagarna under Socionomens och Akademikerns paneldebatt om otillåten påverkan. Men när det var dags för ja- och nej-frågor via upphållna skyltar gick åsikterna isär.
Fakta: De deltog under paneldebatten
- Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M).
- Heike Erkers, förbundsordförande för Akademikerförbundet SSR.
- Monica Persson, ordförande i Föreningen Sveriges socialchefer.
- Håkan Ericsson (S), ordförande i socialnämnden på Gotland.
- David Andersson, utredare på Brottsförebyggande rådet.
Samtalet fortsatte med frågor om vad problemet bottnar i. Vilka är det egentligen som genom hot vill påverka socialtjänsten beslut? Där hade Håkan Ericsson ett inspel, utifrån de hittills relativt begränsade fallen man haft på Gotland.
– Det är enstaka fall. Man kan väl säga att det är olika typer av patriarker, där vi blivit tvungna att ta barnen från familjen eftersom det inte funkat. Då uttrycker de olika former av hot, säger han.
– Det här är inte ett invandrarproblem, understryker han, med hänvisning till att hoten kommit från patriarker med svensk bakgrund.
Från vänster: Socionomens chefredaktör Annika Sjöberg, som modererade debatten, Håkan Ericsson, Heike Erkers, Monica Persson, David Andersson, Camilla Waltersson Grönwall och Akademikerns chefredaktör Annika Clemens, som också modererade debatten.
Heike Erkers nämnde också hur stor påverkan LVU-kampanjen generellt sett haft på hoten mot socialtjänsten.
– Det har klart eskalerat med LVU-kampanjen på ett helt annat sätt. En stor dimension i det är att angreppet på Sverige som rättsstat sker via enskilda personer i deras professioner, säger hon.
Hon redovisade också hur omfattningen av hot – och konsekvenserna av det – ser ut bland Akademikerförbundets medlemmar.
– 66 procent av våra medlemmar har utsatts för hot på olika sätt, 1 av 5 har hotats återkommande i sitt arbete, 36 procent har känt sig hotade med anledning av LVU-kampanjen, 20 procent har övervägt att byta jobb till följd av den, och 23 procent av socialsekreterarna upplever att de inte får stöd.
Vid mitten av paneldebatten riktades diskussionerna mot politiken. En fråga som lyftes var vilket ansvar makthavarna har när klimatet blir hårdare och medborgares frustration omvandlas till hot mot socialtjänstens anställda.
– Ett stort ansvar naturligtvis, säger Camilla Waltersson Grönwall, som blev personlig i sitt svar.
– Både jag och syrran har varit politiskt aktiva kommunalt i många år. Jag har varit ordförande i utbildningsnämnden och fått mina brev jag också. Min syster har varit ordförande i socialnämnden i Halmstad. När hon fick bilder på sina barns skolor skickade till sig, och till slut faktiskt också på sin egen bostad.. alltså, då funderar man ju på om man klarar av att vara politiskt aktiv.
Hon gav sedan exempel på hur socialsekreterare blivit förföljda av barn när de lämnat sina egna barn på förskolan.
– Hur stiftar du lagar mot att barn följer med socialsekreterare till förskolan och till hemmet. Jag vill bara belysa svårigheterna. Men vi har förstärkt skyddet med till exempel ordningsvakter. Samtidigt är ju det långsiktiga att bygga tillit, det är ju det som är det svåra. Ska vi komma över de här problemen så handlar det inte om att bygga in socialsekreterare i burar.
Överlag rådde en stor samsyn mellan deltagarna under panelsamtalet. Fram tills att de fick svara ja eller nej på frågor via skyltar. Då gick åsikterna stundtals isär.
Som när de fick frågan om det är en bra idé att låta socialsekreterare, likt poliser, arbeta anonymt med tjänstenummer och slippa uppge sitt namn i utredningar. Utfallet: Ett ja, två nej och två snurrande skyltar, tolkat som nja.
– Tyvärr så är det ju ofta så att polisanmälningar läggs ner men då kan den som känner sig förorättad ta reda på att ’aha, det var hon’, och ge igen, säger Håkan Ericsson, som svarade jakande med sin skylt.
Camilla Waltersson Grönwall var en av de som snurrade på sin skylt.
– Vi får inte förringa rättssäkerheten i landet. Man ska också som invånare i det här landet kunna efterforska. Rättssäkerheten är viktig, och den nämns ofta åt andra hållet. Vi måste bevara den i Sverige, säger hon, men lägger till:
– Jag är den förste att skriva under på att det här är en jättesvår balansgång, för jag vill inget hellre än att skydda de som erbjuder samhällets yttersta skyddsnät.
