SVT-journalisten Anna Lindman har under flera år granskat svenska religiösa sekter som Knutby Filadelfia och Jehovas Vittnen och är nu aktuell med serien ”Gud som haver barnen kär” på SVT Play. Hon menar att barn i religiösa sekter får sina rättigheter förbisedda gång på gång. Och genom att inte fråga om religion hamnar dessa barn i skuggan.
På socialtjänsten där jag arbetar betraktas det som ett känsligt ämne att fråga klienterna om religion och eventuell kyrklig tillhörighet. Hur kan jag ställa frågor kring religion utan att riskera att trampa klienten på tårna och går det emot svensk religionsfrihet att ställa den typen av frågor?
SVAR: Som vanligt när det gäller sociala problem så gäller det inte alla familjer. Så heller inte inom starkt religiösa miljöer. Men de familjer som kommer till socialtjänsten har vi ett särskilt ansvar att möta ur ett barnperspektiv, vilket innebär att ta dem på stort allvar. När jag var verksam inom socialtjänsten mötte jag ibland en särskild kategori av klienter – familjer med en socialt belastad bakgrund som sökt sig till ett starkt religiöst kristet sammanhang samtidigt som de sociala problemen kvarstod.
Lagändringen 2014 som i praktiken innebar att endast en socionomexamen ger behörighet att utföra vissa arbetsuppgifter i den sociala barna- vårdens utredningsarbete visar på att arbetet är komplext. Dess villkor är i sin natur också integritetskränkande. Socialtjänstslagen ger tämligen öppna spjäll till det mesta, exempelvis vårdjournaler eller att ställa relevanta men känsliga frågor som kan besvara barnavårdsutredningens frågeställningar.
Perspektivet att se förtryck som ett kontinuum kan skapa goda incitament att ställa frågor om religionens praktiska konsekvenser sett ur barnets perspektiv. Med en religiös karismatisk världsbild, som den som finns representerad i SVT-serien, kan exempelvis barnuppfostran vara strängare än andra familjers.
I en starkt dikotom världsbild handlar det inte sällan om att indela tillvaron i sakralt och värdsligt. Socialtjänsten hör många gånger till den senare kategorin. När myndigheten ingriper kan det därför ses som en attack från djävulen. I en sådan världsbild bör lösningen på familjeproblem hellre ske från gud än inom ramen för socialtjänstens skyddsåtgärder. En sådan sak kan exempelvis vara kopplingen mellan konservativ tro och synen på partnervåld. Konsekvenserna av denna idévärld kan därför bli att socialtjänstens medarbetare kan uppfattas sakna kunskap om familjesituationens ”andliga” orsaker – och därför kan inte familjen vara öppen med sin situation.
Socialtjänsten gör inte bara rätt i att fråga om religionsutövningens eventuella förtryckande praktik. Den är skyldig att tillse barnets skydd.
Erik Lundström, socionom och teolog i kyrkovetenskap, har skrivit om kristen hederskultur i frikyrklig miljö
