Arbetsbelastningen som handläggare på barn och unga är för hög och frågeställaren funderar på att sluta för att slippa tumma på kvalitén. Professor Anders Bruhn tar sig an veckans dilemma.
Anders Bruhn
Professor emeritus i socialt arbete, Örebro universitet.
9 maj 2022
FRÅGA: Jag är hyfsat ny i yrket och jobbar som handläggare med barn och unga. Arbetsbelastningen är hög, samtidigt som ledningen trycker på för att handläggningstiderna ska kortas. Jag känner att det enda sättet att klara det är att tumma på kvalitén men det vill jag så klart inte. Situationen börjar bli ohållbar och jag funderar på att sluta, trots att jag egentligen tycker att jag har världens bästa, och viktigaste jobb. Ska det vara så här?
SVAR: Nej, det ska det förstås inte. Men tyvärr är du inte ensam om att ha det så här. I studien Att ta mark i professionen, en studie av socialsekreterare i etableringsfasen mellan utbildning och yrkesliv har jag och mina kollegor tittat på en hel årskohort som examinerades 2012, och vad som hänt med dem fem år senare. Vi såg att efter fem år var bara en av fem kvar på sitt första jobb medan en klar majoritet haft minst tre anställningar. Att de bytt berodde i de flesta fall på att de haft en omöjlig arbetssituation med dåligt ledarskap och att de inte hade tid att göra ett bra jobb. De fick direkt ta på sig svåra utredningar och det fanns inte tillräckligt med erfarna kollegor som kunde stötta. Det här är ett problem för individen, men det påverkar även förutsättningarna för det långsiktigt förebyggande arbetet då allt socialt arbete handlar om att bygga relationer. Om personalen byts ut hela tiden så finns det inte förutsättningar att göra det jobbet. Det är en politisk fråga, men för dig som nybakad socionom som hamnat i den här situationen, finns egentligen tre alternativ:
• Att rätta in dig i ledet och göra vad som förväntas av dig.
• Att höja rösten och bråka.
• Att byta jobb.
En del är lojala och försöker anpassa sig, men det blir i regel en rejäl krock med förväntningarna man haft då man valde yrke. Sen är det säkert många som försöker höja sina röster och kämpar för bättre villkor, däremot kan jag tycka att det allt för sällan görs kollektivt. Kanske borde socialsekreterarna ta efter barnmorskorna? Det tredje alternativet, att byta jobb, är kanske den enkla utvägen. Det är stor efterfrågan på socionomer och arbetsmiljön är inte lika ansträngd i alla kommuner. Det finns de där förutsättningarna att göra ett bra jobb faktiskt är bättre.
Anders Bruhn, professor emeritus i socialt arbete, Örebro universitet.
Läs mer
Läs även
Filmtips: Norsk-svensk Cannes-vinnare om övergrepp i skolmiljö
I filmen Armand får vi följa hur skola och föräldrar hanterar ett m...
SSR: Statsbidraget matchar inte ambitionsnivån
Regeringen med SD har presenterat höstbudgeten. Vi listar punkterna...
Filmtips: Tonårstristess och droger i norrländska glesbygden
När Nova dör i en överdos i Västernorrlands inland vänds världen up...
"Är det överhuvudtaget ens vård som man bedriver?"
Författaren Fanny Klang är aktuell med "Sluten anstalt" d...