”När jag klev in i utställningslokalen den där dagen 1971 gick det inte att värja sig. På väggarna hängde oerhört grymma fotografier av misshandlade barn, blåslagna och med brännmärken på huden. Utställningen ordnades av barnboksförfattaren Gunnel Linde och journalisten Berit Hedeby efter att en treårig flicka misshandlats till döds av sin styvfar. Jag var 23 år och läste till barnavårdslärare. På ett bord låg ett A4-block där alla som ville engagera sig uppmanades att skriva upp sina namn, vilket jag gjorde. Kort därefter grundades BRIS.

LÄS OCKSÅ >>Porträttet: BO Elisabeth Dahlin tar barnens perspektiv

Vid den här tiden fanns en gråzon mellan barnaga, som var tillåtet, och barnmisshandel som var förbjudet sedan länge. Med Bris ville vi förmedla kunskap om vad misshandeln gör med ett barn. Min roll blev att sprida information om barnmisshandel och engagera och organisera frivilliga. Jag var ute och träffade väldigt mycket folk, visade bilderna från utställningen och körde samma taktik med ett block där de som ville engagera sig fick skriva upp sig. Men vi mötte också mycket motstånd: ”Skulle man inte få ta Pelle i örat längre?”.

Under de första åren startade vi en jourtelefon. Jag satt ofta och svarade men det var mest vuxna som ringde. De ringde så mycket att barnen inte kom fram. En dag fick jag ett brev från ett barn där det stod att: ”Jag kan lika gärna stå här ute och frysa ihjäl, eller gå hem och bli ihjälslagen. Det skiter väl ni i.” Då startade vi en särskild telefon bara för barn.

De första tre fyra åren mötte vi mycket motstånd, men när Gunnel Linde kom på att vi skulle arbeta för en lag mot barnaga fick hela verksamheten ett lyft. Fast internationellt blev vi lite hånade. Jag mins en konferens i Tyskland där det var många manliga kollegor som skrattade och log när vi tog upp lagförslaget i arbetsgrupperna. Men Gunnel Linde sa bara att ”det struntar vi i.” Vi var först i världen med att lyfta den här frågan.

I sex år arbetade jag frivilligt. Sen blev jag anställd och jobbade för Bris i 40 år, tills jag gick i pension. Nu följer jag bara verksamheten på avstånd. Bilderna från utställningen tror jag inte hade kunnat visas i dag, men de var oerhört starka och satte fart på oss som arbetar med barn och unga. Vi måste se verkligheten för vissa barn för att våga göra något.”

Berättat för Annika Sjöberg