Blev utan ersättning trots upprepade övergrepp

Taina Adolfsson trodde att hon skulle hälsa på sina bröder över sommaren när hon som sexåring skickades från Finland till Sverige. Ett år tidigare hade hennes mamma dött i tuberkulos och Taina hade bott med sin mormors yngre syster på landet. Ingen hade berättat för henne att paret i Oskarshamn planerade att adoptera henne.

Under hela uppväxten utsattes hon för sexuella övergrepp av mannen i nya familjen och hans bekanta. Men trots att hon bodde hos dem i ett och ett halvt år innan adoptionen gick igenom har hon inte rätt till den ersättning som andra fosterhemsplacerade barn som hade utsatts för vanvård fick.

Anledningen är att dokumentet från Barnavårdsnämnden om att hon placerades i hemmet i Oskarshamn av de sociala myndigheterna saknas.

Det var hennes storebror som berättade för henne, på finska för hon kunde ännu ingen svenska, att hon inte skulle följa med honom tillbaka till Finland lagom till skolstarten som hon hade räknat med. Att hon skulle stanna kvar i Sverige.

– Jag blev jätteledsen och grät. Jag tror att där grundades min första depression, berättar Taina Adolfsson.

Övergreppen fortsatte, men inte förrän hon blev tonåring vågade hon berätta för någon. I tonåren drabbades hon av det hon beskriver som ett självskadebeteende.

– Det blev naturligt för mig att karlar kunde utnyttja mig. Det fanns inte i min föreställningsvärld att jag kunde säga nej.

Under sitt vuxna liv har hon kämpat med återkommande depressioner.

När svenska staten gjorde upp med sitt förflutna för att kompensera de barn som utsattes för övergrepp i familjer de placerades i av samhället bjöds Taina till Stadshuset i Stockholm för en ceremoni. Det var fint, minns hon och konstaterar att de ”försökte i alla fall”.

2011 kom Taina Adolfssons bok, ”Påtvingat liv”, om hennes uppväxt. Boken gavs ut igen förra året.

Men någon ersättning, som andra barn som hade vanvårdats fick, betalades aldrig till Taina. Det räckte inte att hon hade bevis för att hon kom till Sverige ett och ett halvt år innan adoptionen gick igenom. I beslutet konstaterade Ersättningsnämnden att ”Taina Adolfsson kan inte få ersättning på grund av att det inte går att bevisa att barnet vistats i det aktuella hemmet innan adoptionen”.

– Det är ju så dumt, var skulle jag ha bott, på Lilla torget i Oskarshamn?

Hon vände sig till EU-domstolen för att överklaga beslutet, men fick till svar att det inte var möjligt.

– Jag tycker det är så dåligt att man ska gå ett helt liv utan att det ska erkännas att man har blivit utsatt för brott.  Ska brottslingar kunna överklaga, men inte vi som har blivit utsatta?

I dag mår hon hyfsat själsligt, säger hon.

– Man har ju överlevt och själsligt mår jag bättre nu. Men jag har fått bearbeta mina problem själv.

Men viss hjälp har hon fått. När hon var i 30-årsåldern fick hon stöd från en socionom i Västervik.

–  Hon är den som har hjälpt mig mest. Hon var den som jag kände förstod vad jag hade gått igenom.

Det här är Ersättningsnämnden

Ersättningsnämnden bildades för att kompensera de barn som sveks av samhället då de placerades i familjer där de utsattes för vanvård.

Barn som placerades i fosterfamilj mellan 1920 och 1980 och utsattes för vanvård hade rätt till ersättning på 250 000 kronor.

Bara knappt hälften av de som sökte ersättning fick det.

2011 kom Taina Adolfssons bok, ”Påtvingat liv”, om hennes uppväxt. Boken gavs ut igen förra året.