Alexandra Pascalidou är just nu aktuell med ”Var är papporna?”, en bok där förorternas frånvarande fäder och barn till frånvarande fäder ges tid och utrymme att berätta om sina liv. Arbetet beskriver hon som något av de svåraste hon gjort.
Det har gått fem år sedan Alexandra Pascalidous bok ”Mammorna” kom ut, ett vittnesmål där 20 mammor från några av Sveriges fattigaste områden berättade om relationen till sina barn och om det ständigt närvarande våldet.
Nu följer hon upp arbetet med en ny bok, ”Var är papporna?”, där hon ger plats åt fadersperspektivet. Här präglas vittnesmålen av teman som föräldrafrånvaro, klass, manlighet, utanförskap och våld som går i arv.
Vad är det för pappor vi möter?
– De är arbetarklassens och de fattiga förorternas fäder. Alla är eller har varit frånvarande fäder, eller är själva barn till frånvarande fäder.
Alexandra Pascalidous nya bok ”Var är papporna?” gavs ut i maj. Bild: Mondial förlag
– Det är pappor som har förlorat sina barn i dödsskjutningar, pappor som är kriminella, som har suttit i fängelse, som missbrukar och misshandlar, som blivit ställföreträdande pappor till andras barn.
Hon beskriver arbetet med boken som betydligt svårare än arbetet med Mammorna. En utmaning har varit att begränsa källmaterialet. Ett 60-tal intervjuer fick bantas ner till 30 separata fadersberättelser, och 1,5 miljoner tecken fick skalas ner till bokens slutgiltiga 500 000. Till det följde den kanske största utmaningen – att få papporna att öppna upp sig.
– Det fanns en självklarhet hos männen när det kom till våldet som de utövar, men de hade väldigt svårt att prata om våldet som de själva utsatts för, säger hon, och fortsätter.
– Det känns som att män har lättare att prata om sig själva som förövare än som offer. Det ingår liksom inte i machobilden att folk ska tycka synd om en.
Fakta: Alexandra Pascalidou
Ålder: 52 år
Bor: Stockholm
Gör: Journalist och författare
Aktuell: Med boken Var är papporna?
Alexandra Pascalidou har flera personliga kopplingar till boken. Hon har själv växt upp utan en närvarande pappa och kommer dessutom från förorten, mer specifikt från Rinkeby.
– Jag tror att det här hade varit omöjligt att göra för många andra journalister. Jag har jobbat i 26 år med de här frågorna, utanförskap, klass, jämställdhet, segregation, och har ett förtroende bland de här människorna. Eftersom jag också är uppväxt i Rinkeby så har jag ett kontaktnät över förortssverige som andra saknar, säger hon.
– Jag tror också att många vet att jag inte är ute efter att stereotypisera, demonisera eller stigmatisera.
LÄS OCKSÅ >>> Nicolas Lunabba: ”Vi måste skapa en våg av medmänsklighet i detta mörker”
I boken lyfter hon också hur viktigt det har varit för flera av papporna att ha dedikerade socialarbetare vid sin sida.
– Det finns socionomer och socialarbetare i boken som haft en avgörande betydelse för papporna och deras öden, säger hon.
Ett exempel är Johnny Roos.
– Han berättar om socialarbetarna Masoud Kamali och Olga Granlöf som han hade när han var ung, och som sen har följt honom genom hela livet i rättegångar och vårdnadstvister som ett stöd, oavlönat, säger Alexandra Pascalidou.
Hon fortsätter:
– Det framgår tydligt i nästan varenda berättelse att socionomer är den viktigaste yrkesgruppen i samhället, i synnerhet för arbetarklassen och förortsfolket som saknar skyddsnät och resurser att vända sig till privata psykologer, terapeuter och andra typer av stöd.
På frågan som du själv ställer i titeln till din nya bok, vad har du landat i för svar?
– Jag tror att det är en ödesfråga i vår tid. Det finns inget enkelt svar. Det är allt från att papporna sitter på konditoriet i Rinkeby och på torg runt om i världen, medan mammorna ensamma fostrar barnen, till att papporna jobbar natt, kör taxi, sitter i fängelse.
Läs mer
Boktips: Stämningen stannar kvar i andra delen av Rinkebysviten
70-tal har blivit 80-tal i Sår som aldrig läker, författaren Elise ...
